Analys av valet 2010

Valet 2010 kanske aldrig blir klart. Om det inte blir omval i Värmland lär vi väl få minst tio konspirationsteorier att gotta oss åt framöver.

Men låt oss anta att det är klart. Då har vi följande att förhålla oss till:

• Alliansen gick framåt
• De Rödgröna gick bakåt
• Ytterligare ett parti, Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen vilket fördelade ut mandaten på fler partier och gjorde majoritet till minoritet för en regering som fått ökat stöd

Det mycket att fundera på efter ett sånt resultat. Varför kom SD in? Varför var Maria Wetterstrand så arg efteråt? Menar alla de etablerade allvar med att inte "ta i Sverigedemokraterna med tång"? Och har Sverige blivit kallare?

Här följer mina tankar ...

Mitt engagemang i valet

Mitt praktiska valarbete skedde sista veckan. Jag delade ut valmaterial och hälsade på folk i tunnelbanan och vid Fridhemsplan. Väldigt många positiva reaktioner, bara en handfull negativa. Mitt leende som backas av min uppriktiga och genuina tro på socialliberalismen räckte långt.

Jag var ju på valbar plats det här valet. Premiär för mig. Mitt främsta mål var att börja ta mig uppåt i partiet. Att vinna folks förtroende tar alltid tid så jag ville visa att jag är med. Ett antal vänner röstade dessutom på mig så jag tycker det hela känns bra. Nästa val tar jag ett steg till.

Tiden innan valrörelsen

Tänker man tillbaka två år så var det nattsvart för Alliansen. De låg lååångt efter i opinionen och jag fick ständigt höra att det var kört. Men jag hade en annan tolkning av läget.

Reinfeldt tog på sig ett tufft uppdrag som ledare för Sverige och "det nya arbetarpartiet". Det låg i potten att medborgarnas krav skulle vara höga. Hur uttrycker då valmanskåren det under mandatperioden? Jo, genom att ständigt elda på oppositionen och ständigt hota regeringen med att den kommer bli avsatt om den inte sköter sig. Det var precis det som den dåliga opinionen uttryckte. "Skärp er med sjukförsäkringen!" "Rör inte LAS!" "Håll ihop Sverige!"

Reinfeldt hörde och navigerade väl. Regeringsduglighet, uppfyllda vallöften och möten med vanliga medborgare hellre än politiska motståndare vägde tungt nog för att i tid vända vindarna och öka stödet för Alliansen.

Det rödgröna initiativet under mandatperioden

Under mandatperioden fick vi uppleva den rödgröna formationen till ett gemensamt regeringsalternativ. Den processen var nog smärtsam. Mest för S och V.

Socialdemokraterna var tvungna att göra detta samtidigt som man hade en kriskommision internt, det skälldes och gnälldes på Mona Sahlin (inte minst internt) och man konfronterades med sig själva som ett icke-dominerande parti. Hälften hade varit nog.

Vänsterpartiet var för första gången någonsin påtänkta för regeringsansvar. Hela 1900-talet hade man ägnat åt att vara en kritisk röst från vänster med tämligen extrema krav. Ska man vara i ständig opposition så ska man driva frågor till sin spets. Men om man aspirerar på ministerposter så går det inte. Bara det faktum att man till en början inte accepterade riksdagens budgetregler med utgiftstak säger mycket. Lägg till det Lars Ohlys slirande kring kommunismen så får man en tuff resa.

Miljöpartiet hade det nog något lättare. De seglade i en mer varaktigt god vind. Och den vinden hade mer att göra med storstadsväljares oro för miljön än om kritik mot Alliansen. Samtidigt får man inte glömma att Miljöpartiets vänstervridning har varit en långsam process. Länge ansåg man sig stå utanför höger-vänsterskalan. Med 2010 års valresultat så skulle nog den positioneringen ha varit betydligt trevligare för de gröna. Jag tror det högsta priset Mp fick betala för det rödgröna samarbetet var den där extra procentenheten långt ut till vänster som nu i princip cementerar dem som socialister. Helt i onödan.

Valrörelsen för Alliansen

Det var länge en otydlig valrörelse i fråga om vilka förslag som låg på bordet. Alliansen hade fyra år av politik som de rödgröna kunde kritisera. Samtidigt tog det väldigt lång tid innan vi väljare fick reda på vilket alternativ vi hade på vänsterkanten. Den väntan måste ha varit ännu jobbigare för Alliansen.

Visst, Reinfeldt lyckades få det att låta som att han var nöjd med att kritisera Sahlin för att inte ha kommit med några förslag. Och visst tog han några poäng på att ifrågasätta om de rödgröna skulle lyckas komma överens alls. Men på det hela taget så var det jobbigt. Politiken måste fram i dagsljuset och debatteras öppet. Önsketänkandet får inte avgöra riksdagsval.

Annars var det Moderaternas valarbete jag var mest imponerad av. Snacket om "det nya arbetarparitet" och sedermera "det enda arbetarpartiet" hade en klangbotten som sällan diskuterades i media, nämligen folkrörelsen. Jag har aldrig sett så många moderata valarbetare ute på fältet. Samma kommentar från bekanta i allehanda av Stockholms förorter. Moderater överallt. Denna gren som Socialdemokraterna lett i årtionden. Och som jag nämnde från mitt eget valarbete – ett leende, en hälsning och en genuin tro på politiken – det kan övertyga många. Jag tror M:s fältarbete var avgörande.

I kategorien detaljer vill jag nämna att Alliansen konsekvent hade färgaffischer, leende politiker på bilderna och ett lite mysskimmer över det hela. En ganska varm framtoning som kanske kunde upplevas oseriös om man ser väldigt allvarligt på politiken. Men i jämförelse med Socialdemokraternas svartvita affischer, ibland föreställande en sur Mona Sahlin med armarna i kors, så var det ett mer positivt budskap.

Valrörelsen för de Rödgröna

På väg in i valrörelsen hade de rödgröna fortfarande en stark medvind. En tämligen förrädisk medvind med facit i hand. De hade i samförstånd med vänstermedia byggt upp en tydlig bild av Alliansen som kallhamrade skattesänkare, oförmögna att se hur deras politik slog mot svaga grupper.

Min egen spaning av hur detta påverkade de rödgröna är att de klamrade sig fast vid sina framgångsfrågor – kritiken mot ändringarna i försäkringssystemen – och missade chansen att också skapa en politik för majoriteten. För trots allt är det ju så att 9 % arbetslöshet också betyder 91 % i arbete, och att människor i allmänhet är mer friska än sjuka. Att helt fokusera på frågor om utsatta är nog att vädja alltför ensidigt till svenskarnas solidaritet. Ja, vi vill vara ett varmt samhälle som inte kastar ut folk i elände. Men vi måste samtidigt vara ett framgångsland för alla som går upp på morgonen, tar sig till jobbet och drömmer om bättre boende, schysta semestrar, karriär och framgång.

Det var därför det gick så bra för Miljöpartiet. De står för en bättre framtid även för friska, välutbildade svenskar som arbetar. Solidariteten och omhändertagandet av alla offer blandas upp med en framåtkraft som engagerar oss alla, och som kräver något av oss alla.

När så valrörelsen tröttnat på fyra års tjat om "Det nya kalla Sverige" (ja, man kan bli trött på solidaritet om det är det enda budskapet) så hade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte mycket kvar i kappsäcken. Det blev snabba utspel inom områden där Alliansen med Anders Borg i spetsen excellerade. Regeringstrovärdigheten hamnade högt på agendan och Mona Sahlin som statsministerkandidat blev ett ok för de rödgröna.

Mycket av eftervalsdebatten har handlat om Mona Sahlin och mediernas slakt av henne. Jag håller med om att det var för mycket. Men mest för att jag var ganska trött på braskande rubriker om hennes låga förtroende. Jag mötte misstroendet mot henne bland bekanta på stan och på jobbet. Det var ingen nyhet. Folk tycker att hon har en samtalston som om hon talade till barn och folk tycker att hon schabblat för mycket tidigare. Lägg till det att hon är kvinna och ekvationen blir omöjlig.

Om Mona Sahlin sitter kvar tror jag hon har chansen att bli riktigt älskad. Hon är på väg mot en fighter-gloria. Lite som Jerry Williams. Hoppas Socialdemokraterna inser det.

Valrörelsen för Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna var nog tämligen säkra på sina riksdagsplatser valrörelsen igenom. Jag tror inte de etablerade partierna gjorde fel varken de gånger de tog debatten eller de gånger de ignorerade SD.

Om man nu ser SDs inträde i riksdagen som ett problem (jag ser det inte så) så måste man våga se tre saker enligt mig:

1. Det går jäkligt dåligt för unga, svenska män i landsbygd. Tjejerna och jobben flyttar därifrån. Klart som f*n att killarna blir desperata. Då blir missnöje och hat en naturlig väg för åsiktsbildningen. Frågan om unga män i landsbygden är mer tabu än integrationsfrågan. Den debatten har inte tagits i med tång. Inte ens av SD.

2. Vi har ett integrationsproblem. Mitt parti Folkpartiet har åtminstone vågat ta den debatten. Tyvärr till ett väldigt högt pris. Lösningen på hur infödda och invandrade svenskar ska kunna leva ihop, bygga ett samhälle ihop och tillsammans möta den globala konkurrensen ligger inte i snällism eller i att tysta ner frågan. Den ligger heller inte i att reducera integrationsfrågan till en "klasskamp" (Mona Sahlin) eller en "jobbfråga" (Fredrik Reinfeldt). Lösningen ligger enligt mig i att utmana både de infödda och de invandrade. Vi lever alla i en modell av omvärlden som bygger på våra erfarenheter. Om en kille bara ser arbetslösa invandrare så är det inte konstigt att han får för sig att invandrare är slöa. Om en invandrarman bara ser det sekulära Sverige så är det inte konstigt att han får för sig att svenskarna är moraliskt förtappade och något hans dotter inte ska beblanda sig med.

3. Den etablerade debatten når inte alla människor. Jag själv har säkert tillbringat 100 h med att lyssna och titta på olika debatter och analyser inför valet. Men det gör inte alla. Många dissar alltihop. Då blir valet reducerat till vad någon polare sa eller något man fått för sig. Man konfronteras inte med hur svåra frågor vrids och vänds. Ska vi nå dem som röstade på SD så måste vi vilja träffa dem. På deras villkor. Här tror jag skiljelinjen gick. Sverigedemokraterna visade intresse för människor som kanske inte hänger framför SVTs utfrågning av Maud Olofsson.

Kort: Det finns unga svenska män som ligger jäkligt risigt till, SD vågade möta dem och tog upp en fråga som borde diskuteras brett men som tystas ner.

Vad händer nu?

"En oklar parlamentarisk situation" har varit en vanlig kommentar de sista dagarna. Kanske. Jag tycker snarare att det råder en blocklåsning.

Vi tar det igen:

• Alliansen gick framåt
• De Rödgröna gick bakåt
• Ytterligare ett parti, Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen vilket fördelade ut mandaten på fler partier och gjorde majoritet till minoritet för en regering som fått ökat stöd

Om vi till den bilden lägger att både Alliansen och de Rödgröna lovat att inte på något sätt samarbeta med Sverigedemokraterna så blir det intressant.

Fredrik Reinfeldt annonserade redan på fredagen innan valet att han ville samarbeta med Miljöpartiet om Alliansen blev största minoritet. Det var inget han kom med på valnatten.

Mona Sahlin vill att vi ska frysa ute SD genom en majoritetsregering. Samtidigt vill hon hålla ihop de Rödgröna.

Maria Wetterstrand anser att MPs valkampanj har låst dem till vänsterblocket. "Vi har inte mandat att samarbeta med Alliansen". MP tillhör de Rödgröna "tills vidare".

Maud Olofsson vägrar kategoriskt samarbeta med Vänsterpartiet eftersom Lars Ohly är/var kommunist.

Så vad ska vi göra? Ja, det verkar bara finnas två alternativ – minoritetsregering med Alliansen eller koalitionsregering med Alliansen + de Rödgröna. Av de två är det sistnämnda sämst eftersom det skulle radera ut all offentlig debatt och försätta de Rödgröna i en situation där de har förlorat valet men ändå inte får vara en tuff opposition.

Min analys är att de Rödgröna blev arga på svenska folket. De ansåg sig ha rätt att regera Sverige och de kan inte riktigt smälta att Alliansen istället fick ökat stöd. Därför försöker de hamra in "det finns inga vinnare" och vägrar diskutera realistiska samarbeten.

Alliansen underskattade samtidigt den här besvikelsen och ilskan inom vänsterblocket. De insåg inte att uttalandet "vi regerar vidare" skulle slå igen den lilla dörrspringa som fanns till ett samarbete. Dålig fingertoppskänsla.

Det enda vi kan hoppas på nu är professionalism. Och min erfarenhet är att etablerade svenska politiker är rätt bra på det. De tar sig samman, hittar en smart formulering och gör till slut det rätta. Därför tippar jag på att Fredrik Reinfeldt kommer välja en ödmjuk framtoning och att MP och eventuellt S kommer ta ansvar för att det inte blir SD som avgör de viktiga frågorna.

Observera att jag med det inte menar att SD ska raderas ut genom nån "smart" röstning utan genom att Alliansen + MP + S gemensamt formulerar de viktiga frågorna och på det sättet garanterar att en tydlig majoritet av svenskarna representeras i besluten.

Slutsats

Totalt sett tror jag Valet 2010 varit bra för det svenska demokratin. Nu vet vi att allas röster räknas. Din, min, och den unge killen på landsbygdens. Bra!

Staten och det sociala kapitalet

Jag tänkte beröra ett modebegrepp. Ett modebegrepp som dykt upp i ett antal diskussioner och som upptagit en del av mina tankar senaste halvåret – socialt kapital.

Kortfattat kan man säga att socialt kapital handlar om hur mycket vi utan vidare litar på varann i en social grupp, t ex hur svenskar litar på varann i affärsuppgörelser. Sverige har ett internationellt sett stort socialt kapital och det kanske är det viktigaste som Socialdemokratin har skapat i vårt land?

Tillit som förutsättning för affärer

Till vardags arbetar jag ju med IT-säkerhet och där är tillit, eller trust, ett centralt begrepp. När IT-säkerhet kopplas till affärsnytta så hamnar fokus på tillit som förutsättning för affärer.

Vem gör du affärer med? Jo, butiker, företag och personer som du litar på inte kommer blåsa dig. Om det är första gången ni gör affärer så kommer du vara mer på din vakt och kanske vidta säkerhetsåtgärder såsom handpenning eller en säker mellanhand som Internetgirot när du handlar på Blocket.

Två saker kan få dig att frångå denna princip – desperation eller hopp om att göra ett rejält klipp, t ex köpa stöldgods. Men vid alla normala affärsuppgörelser så måste det finnas förtroende.

I många kulturer och ännu mer ofta mellan kulturer så bygger den här typen av tillit på formalia. Allt ska på pränt och varje sida ska skrivas under av någon ansvarig.

Men ju mer grundtillit som finns inom en kultur, ju mer vi litar på varandra utan kontrakt och underskrifter, desto smidigare går det att göra affärer. Och den typen av grundtillit kallas socialt kapital.

Två exempel

Två aktuella exempel från mitt yrkesliv ...

1. Jag var nyligen ansvarig för en internationell konferens som hölls i Sverige men anordnades av en amerikansk stiftelse. Vid flera tillfällen blev jag ombedd att ordna papper på saker som jag tyckte var klart. Ett exempel var bokningen av den stora konferenslokalen. Vi hade bokat, kollat alla rum och spikat pris men inte skrivit något kontrakt. Då blev amerikanerna oroliga. Det kan bero på att vi tillhör olika kulturer (mindre tillit mellan kulturer än inom en kultur) men jag tror det också beror på att USA har mindre socialt kapital än Sverige.

2. En affärsbekant jag högaktar försökte lugna mig i en situation där vi utförde kvalificerat arbete utan att ha ett kontrakt. "Tänk om de blåser oss?" sade jag. Han svarade "Nej, sånt händer inte. Om de ser att vi har gjort ett arbete så kommer de betala. Det kanske tar lite tid och vi kanske får förhandla lite men i Sverige så blir man inte blåst." Jag tror han har rätt. Här uppfattar man inte att man tjänar på att blåsa folk bara för att man kan.

Löneklyftor och socialt kapital

Nu till en intressant reflektion. Jag tror det var min vän Mikael som först tog upp det, nämligen Sveriges små löneklyftor som potentiell orsak till vårt sociala kapital.

På Mona Sahlin kan man lätt få intrycket att löneklyftorna i Sverige är gigantiska men så är inte fallet. Inkomstklyftor mäts med ett så kallat Gini-index där 0 representerar en helt platt struktur (alla tjänar lika mycket) och 1 som är den teoretiska gränsen där en person tjänar alla pengar och alla andra tjänar noll.

Störst löneklyftor i världen har Namibia med ett Gini-index på 0,7. Minst löneklyftor i världen har Danmark och Sverige med ett Gini-index på 0,25. Man ser det tydligt på nedanstående världskarta där Skandinavien är en isolerad mörkgrön ö.

Så vad har våra extremt låga löneklyftor för effekt? Ja, enligt många så finns en korrelation mellan låga inkomstklyftor och stort socialt kapital. Här är en plott av socialt kapital (y-axeln) vs Gini-index (x-axeln) för USAs femtio stater:

Orsakssambandet är nog inte uträtt men de två indexen verkar följa varann hyfsat i alla fall så antingen finns det ett orsakssamband eller så finns en tredje faktor som orsakar båda dessa fenomen.

Socialdemokratins förtjänst?

Så varifrån kommer vårt svenska sociala kapital? Den svenska Socialdemokratin är inte en alltför vild gissning. Byggandet av välfärdsstaten med världens högsta skatter har sannolikt lett till en högre tillit oss svenskar emellan.

Könslan av att "vi tar hand om varann" och den enorma kontrollapparat som staten har byggt upp gör att vi litar på varann. Och som smörjmedel för affärer så måste man ge Socialdemokraterna en eloge för det.

Det sociala kapitalets baksida

Om det här nu är en mirakelmedicin så borde väl alla köra enligt den svenska modellen? Nja, det finns ganska tydliga baksidor.

Socialt kapital delas in i kategorierna "överbryggande" och "sammanlänkande". De positiva effekterna som nämndes ovan kan i mångt och mycket kopplas till kategorin överbryggande. Den sammanlänkande delen har andra effekter.

• Ökande gruppmotsättningar och exkluderande av främmande personer. Se på Sveriges integrationsproblem.
• Begränsad frihet och starkt normativa krafter. Se på den svenska Jantelagen.
• Stora gemensamma krav på individer. Se den svenska beskattningen.

Min betraktelse

Jag inser självklart att jag är del av den här kulturen. Jag är uppväxt med vårt sociala kapital, våra små inkomstklyftor, våra normativa krafter och vår Jantelag. Samtidigt har jag haft förmånen att resa hyfsat mycket och arbeta med folk från både Asien och USA. Det har gjort mig ödmjuk inför att samhällen kan fungera utmärkt utan att köra den svenska modellen.

Jag har också många vänner som valt att lämna Sverige antingen permanent eller under längre perioder och de har många gånger kännt sig frigjorda. De har kommit till länder och kulturer där staten inte alltid är svaret på frågan om ansvar, där högre skatt inte alltid är svaret på hur det gemensamma ska utvecklas och där man mycket väl får vara duktig och bra.

Men i de där länderna och för egen del när jag bodde i Singapore så har det trots allt ha varit betydligt mer pappersarbete och fler har nog blivit blåsta. I andras ögon kan nog vi svenskar verka lite naiva. Kanske på grund av eller tack vare vårt sociala kapital.

Frihet är större än rättvisa

Politiken är fylld av värdeord. En del positivt laddade, andra negativt. Jag har försökt vara ärlig mot mig själv och koppla positiva värdeord till respektive riksdagsparti. Här är min lista på vad jag förknippar partierna med:

• Vänsterpartiet -- hjälpsamhet
• Socialdemokraterna -- rättvisa
• Miljöpartiet -- samspel
• Folkpartiet -- frihet
• Centern -- framåtanda
• Moderaterna -- respekt
• Kristdemokraterna -- moral

Extra allt

Politiker kapar gärna åt sig så många som möjligt av de positiva orden. Det blir extra allt av alla positiva ord man kan klämma in. Debatten om Moderaterna som det nya arbetarpartiet har kantats av en debatt om vilket parti som äger vissa ord.

För mig som liberal så är förstås ordet frihet viktigt. Folk med andra sympatier anser kanske att just deras parti äger ordet frihet men jag vill se det som liberalernas stämpel. Därför blir jag tämligen arg på att Socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning heter Frihet och att de har domänen http://frihet.se.

Frihet och rättvisa -- de starkaste orden

De två starkaste orden i min lista ovan tycker jag är frihet och rättvisa. Många skulle nog till och med sätta likhetstecken orden emellan. Men jag tycker det finns en viktig distinktion.

Låt oss analysera dem lite mer.

Frihet och rättvisa i de mänskliga rättigheterna

Man kan försöka bilda sig en uppfattning om orden frihet och rättvisas tyngd i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Första meningen i deklarationen lyder "Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter." Där tycker jag man anar båda orden, men kopplingen till frihet är enligt mig större än till rättvisa.

Frihet förekommer sedan flitigt. Redan i artikel tre så står det "Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet." I artikel 18 läser vi "Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.", i artikel 19 "Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet." och i artikel 20 "Envar har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar. Ingen må tvingas att tillhöra en sammanslutning."

Rättvisa omnämns inte lika ofta. Men artikel tio säger "Envar är under full likställighet berättigad till rättvis och offentlig rannsakning inför oavhängig och opartisk domstol vid fastställandet av såväl hans rättigheter och skyldigheter som varje anklagelse mot honom för brott." Och artikel 23 ger "Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet." och "Envar, som arbetar, har rätt till rättvis och tillfredsställande ersättning, som tillförsäkrar honom själv och hans familj en människovärdig tillvaro och som, där så är nödvändigt, kompletteras med andra medel för socialt skydd."

Vad betyder egentligen orden?

Kollar man definitionen av orden så är just ordet frihet väldigt klurigt eftersom det förekommer i så många kombinationer -- ett lands frihet, åsiktsfrihet, trosfrihet, att försätta någon i frihet, akademisk frihet och så vidare. Hur som helst, här är definitionerna av de två orden enligt SAOB:

Frihet innebär att kunna handla eller tänka efter eget gottfinnande, oberoende och självständighet.

Rättvisa innebär att en person eller ett kollektiv av personer som har att ...

• träffa ett avgörande eller att göra en avvägning mellan olika alternativ
• fördela något
• styra eller leda, särskilt domare, bedömare, överordnad eller ledare

... gör det genom att ...

• tillämpa en enhetlig norm eller bedömningsgrund och utan anseende till person rätta sig efter föreliggande faktiska omständigheter
• behandla var och en efter förtjänst
• behandla alla lika och opartiskt

I fallet rättvisa så måste jag säga att SAOBs definition verkar ha ganska lite att göra med den politiska ton jag uppfattar i krav på rättvisa. När socialister idag (första maj) demonstrerar för rättvisa så är det inte opartiskhet, enhetliga normer och behandling utifrån förtjänst man efterfrågar. Snarare en rättvisa i form av minskade skillnader i inkomst och välfärd.

Feminism skulle jag dock säga arbetar utifrån rättvisa som en fråga om opartiskhet, enhetliga normer och behandling utifrån förtjänst. Kanske är Feministiskt initiativ mer av ett rättviseparti än Socialdemokraterna?

Minskad frihet kontra minskad rättvisa

Om vi vänder på perspektivet så framträder smaken tydligare. Vilket skulle du helst ha av:

• Minskad frihet
• Minskad rättvisa

För mig smakar minskad frihet sämre än minskad rättvisa, särskilt om vi avser socialismens uppfattning om rättvisa. I det ligger min tro att människan finner mer glädje i rätten att tänka, tycka och handla i frihet än att tänka, tycka och handla under rättvisa former.

Om vi söker exempel på samhällen som har gått åt endera hållen så tänker jag på kommunistiska länder där man offrat frihet till förmån för rättvisa (t ex Kuba) och liberala länder där man offrat rättvisa till förmån för frihet (primärt USA). Även där säger mig magkänslan att jag föredrar frihet framför rättvisa.

Både rättvisa och frihet?

Men kan vi inte få både och? Jo visst. Men inte full pott av båda om vi med rättvisa avser den typ av rättvisa som socialismen företräder.

Liberaler driver rättvisefrågan främst utifrån jämlikhet, rättsstaten och att alla ska vara lika inför lagen. Stora inkomstskillnader är inte en rättvisefråga enligt liberalismen. Din framgång skapar inte problem för andra så länge du följer de gemensamma reglerna.

Socialister driver rättvisefrågan utifrån minskade klyftor och att man snarare ska bidra utifrån kapacitet än att man ska belönas utifrån förtjänst. Därför blir stora inkomstskillnader en rättvisefråga för dem -- har du mer så ska du bidra mer. Inte bara i kronor och ören utan i stigande grad, därav den progressiva skatten.

Med det vill jag säga, på första maj, att frihet är större än rättvisa.

Topp 10 i viktighet

Askan stoppar flygtrafiken i stora delar av världen. DN och SvD säger att det nu lättar upp i norr men i allmänhet presenteras det som en samhällskatastrof. Det har aktualiserat frågan om vad som är viktigast i bemärkelsen att det inte får gå åt pipan. Jag skrev ju tidigare om det kopplat till att "vara värd högre lön".

Topp 10 i viktighet

Professor Sven-Ove Hansson (KTH) presenterar vad han tycker är viktigast på ungefär en veckas sikt:

1. Vatten
2. Mattransport
3. Matproduktion
4. Sjukvård
5. Energi, särskilt el (lite beroende på årstid)
6. Internet, post och telefon
7. Radio tv
8. Marktransport
9. Bank- och betalningsväsende
10. Polisväsende

Bubblare på lite längre sikt är sophämtningen.

Viktigt => hög lön?

Tänk om vi nu skulle sätta lön efter viktighet. Då skulle topplistan i lön se ut så här:

1. Vattenansvarig på kommunen samt reningsverksoperatör 500.000 kr/mån
2. Lastbilschaufförer som kör mat 400.000 kr/mån
3. Lantbrukare 300.000 kr/mån
4. Läkare 250.000 kr/mån, sjuksköterskor 200.000 kr/mån, undersköterskor 150.000 kr/mån
5. Operatörer på kärnkraftsverk och vattenverk 100.000 kr/mån
6. Nätverksoperatörer, teleoperatörer och brevbärare 80.000 kr/mån
7. Radio- och tv-operatörer 70.000 kr/mån
8. Övriga lastbilschaufförer, lokförare 60.000 kr/mån
9. Bankanställda, operatörer på kortföretagen 50.000 kr/mån
10. Poliser 40.000 kr/mån
11. ... alla vi andra i fallande skala

De två sista positionerna på listan stämmer nog någorlunda med hur det ser ut i verkligheten.

Men jag undrar hur samhället skulle utvecklas om vi gav lön på det här viset? Innovation? Entreprenörskap? Skapa nya jobb? Internationell konkurrenskraft? Handelsbalans?

Jobbskatteavdrag ger fler jobb

"Hur ger sänkt skatt fler jobb?". Oppositionen och svenska folket frågar hela tiden hur jobbskatteavdraget ska ge fler jobb.

Alliansen svarar undflyende. Men ekonomisk forskning från Storbrittanien och USA visar faktiskt att såna avdrag ger långsiktigt fler jobb. Det vet Tomas Östros (S) med. Så nu tänkte jag försöka förklara.

Större skillnad mellan a-kassa och lön

Anders Borg säger hela tiden att det ska löna sig att arbeta. Bra tycker jag. För bara några år sen kände både du och jag någon som tjänade mer på att gå hemma än på att jobba. Så var det faktiskt! Och hur ska vi lyckas bygga en välfärd om friska människor hellre är arbetslösa än jobbar och drar in skatt till sjukvård och skolor?

Men bara för att folk vill ha jobb så blir det ju inte fler jobb att söka, eller hur? Det är den frågan som Anders Borg undviker hela tiden, trots att han sitter inne med svaret.

Företag ska få råd att anställa fler

Trixen med jobbskatteavdraget är två:

1. Du och jag ska få mer i plånboken, köpa mer och driva på ekonomin
2. Företagen ska få råd att anställa fler då de kan sänka lönekostnaderna

Det är punkt nummer två som hela tiden hemlighålls. Jag ritade en bild över vad det går ut på:

Istället för att bara titta på att man själv får mer efter skatt så måste man inse att jobbskatteavdraget också kan sänka kostnaden att anställa en ny person.

Antag att du anser att du "klarar dig bra" på 15.000 kr/mån efter skatt. Med Alliansens jobbskatteavdrag får du idag ut ca 16.500 kr/mån. Men din arbetsgivare kan samtidigt för en lägre kostnad anställa en ny person som får in 15.000 kr/mån på kontot -- samma summa som du nyss sa att du klarade dig bra på.

På det viset skapar lägre jobbskatt möjlighet att anställa fler. Jobbskatteavdrag ger fler jobb!

Känslig fråga

Så varför vågar bara ekonomer i P1 berätta om det här? Och varför låtsas Tomas Östros att det inte fungerar trots att han själv forskat inom ekonomi?

Jo, frågan är skållhet politiskt. Det är alldeles för lätt för media att omformulera det till att Alliansen vill "sänka lönerna". Det mer sanningsenliga "sänka höjningstakten på lönerna" får liksom inte plats på Expressens löpsedel :).

Därför säger Anders Borg att det funkar ... men inte hur.

Vad är du värd, lille vän?

Har ni hört det?

- Lärare är värda högre lön. De tar ju hand om våra barn!

- Vårdpersonal är värda högre lön. De jobbar ju med att rädda liv.

Som en uppföljning av mitt inlägg om sjuksköterskors löner vill jag beröra frågan om vad vi är värda -- som människor, som yrkesarbetande och som delar av samhället.

Vad menas med värde?
När man hör att en viss yrkesgrupp är värd mer så kan man undra vilket värde som avses? Har sjukvårdspersonal ett högre människovärde för att de botar sjukdomar och räddar liv? Eller har de ett högre värde för samhället? Eller har de ett högre värde i pengar, dvs borde få högre lön?

Människovärde
Alla människor är lika mycket värda. En demokratisk princip och politisk floskel som var högaktuell under bråket om strandskydd på Gotland.

Jag förvånas över hur lätt alla verkar tycka det är med vårt jämlika människovärde. Det tar lång tid att acceptera allas lika värde och jag själv jobbar ofta med mina egna värderingar. Att verkligen tycka att killen som gjorde inbrott i min bil eller tjejen som hånar mitt utseende har samma värde som min kära mormor, det är tufft.

Därför frågar jag alltid om man menar människovärde när någon talar om att en yrkesgrupp är värd mer. "Nej, så klart inte" får jag som svar. Ändå drar deras argument åt det hållet. Vi människor som jobbar är tydligen olika viktiga. Och viktighet är enligt dessa människor detsamma som värde. Men är det så?

Värde = viktighet?
Din viktighet mäts inte i vad folk är beredda att betala för ditt jobb på en fri marknad. Då skulle nog Stockholms barpersonal vara bland Sveriges viktigaste människor. Nej, din viktighet mäts tydligen i hur mycket som skulle gå åt pipan om du säger upp dig. Det är därför vårdpersonal är så otroligt viktig -- om sjukhusen gapar tomma när vi kommer dit med en allvarlig sjukdom så är det kört.

Men då borde väl vägläggarna vara viktigare? För om vi inte har några vägar att åka på så blir det svårt att ta sig till sjukhuset. Eller vänta, hur blir det utan bensin? Killen som kör tankbilen är nog viktigare. Men ... vi kommer ju ingenstans på bara bensin. OK, biltillverkarna och bilmekanikerna och tankbilsföraren och vägläggarna är tillsammans viktigast.

Förutsatt att vi har mat på bordet förstås. De flesta är ju trots allt oftare friska än sjuka så vårt främsta behov är nog mat, inte sjukvård. Alltså är det lant- och jordbrukarna som är viktigast. Men ... om ingen bakar bröd, förpackar, transporterar och säljer hur går det då? OK, hela kedjan från ax till limpa -- där har vi samhällets hjältar!

Förutsatt att vi har tak över huvudet förstås. I ett land som Sverige så är ju bostäder otroligt viktiga. Kanske inte lika viktigt som mat. Eller? Rent vatten är ju viktigt också. Och att vi har ett rättsväsende. Hur skulle det annars gå? Du blir rånad och våldtagen och det finns ingenstans att vända sig. Och om du inte kan ringa efter ambulansen för att telenätet inte funkar?

Ni förstår nog vart jag vill komma. Det är en omöjlighet att bedöma vilken yrkesgrupp som är viktigast i ett samhälle. Vi är alla en förutsättning för att det ska fungera. Undersköterskan behöver äta, lantbrukaren behöver vård och båda vill ha ett rättssamhälle.

Dataspel är väl ändå oviktiga!?
Kanske beror det på att jag arbetar i IT-branschen -- jag får alltid höra att just IT är mycket mindre viktigt än sjukvård. Och allra längst ner på viktighetsskalan hamnar av någon anledning dem som konstruerar dataspel. De håller verkligen på med oviktiga saker.

Nej! säger jag. De är lika viktiga som alla oss andra. För nu börjar vi närma oss pudelns kärna.

Det verkligt viktiga är att vi alla får ha ett bra och meningsfullt liv på våra egna villkor. Vi vill äta oss mätta, dricka rent vatten, slippa bli rånade, ha tak över huvudet, vara friska och spela dataspel. Fråga tonåringarna som tältar utanför Webhallen i en vecka för att få köpa ett nytt spel. Säg åt dem att deras intresse är helt oviktigt. Då har du gjort dig skyldig till grundfel nummer ett -- att sätta dig över andras prioriteringar och likt en kommunistisk diktator bestämma hur samhället ska fungera.

Offentlig sektor är samhällsviktig
Det finns ingen allomfattande viktighetskommitté i Sverige. Vad som är viktigt avgörs av var och en, utan pekpinnar. Det är inte konstigt att våra prioriteringar skiljer sig mellan dagar då vi är friska och glada och dagar då vi är sjuka. Idag vill jag ha hamburgare, i morgon influensavaccin.

Det stora undantaget är den offentliga sektorn och välfärden. Vi har demokratiskt beslutat att vissa yrken utgör viktiga samhällsfunktioner och där hittar vi vård, polis, domstolar och omsorg. De skapar trygghet och jämlikhet. Men den viktigheten gör inte människor som jobbar där mer värda. Däremot ger det en helt annan anställningstrygghet vilket inte ska föraktas i exempelvis en lågkonjunktur.

Värde = lön?
Så vad betyder våra löner i sammanhanget? Kan man avgöra hur viktig en person är utifrån lönekuvertet? Nej, säger jag. Lön är i grunden en förhandlingsfråga. Vad är någon beredd att betala för att du utför ditt arbete? Det är verkligen inte detsamma som att fråga vad du är värd ur något sorts mänskligt perspektiv.

Rent lönemässigt så är alla yrkesarbetande värda just det de tjänar. Ja, en civilingenjör är lönemässigt värd dubbelt så mycket som en undersköterska. Varför? Därför att någon vill betala dubbelt så mycket för civilingenjörens arbete.

Undantaget är alla dem som arbetar på en ofri marknad med monopol, korruption och svågerpolitik. Där finns det substans i att säga att någon får mindre (eller mer) än de är värda. Deras förhandlingsutrymme har helt enkelt stympats.

Personer i offentlig sektor har i genomsnitt lägre lön än i näringslivet. Det är den vanliga balansen mellan risk och utfall -- högre risk att förlora jobbet = högre genomsnittslön. Offentligt anställda arbetar för samhället och får sin lön av folket. Folket avgör via opinion och politiska val vad en rimlig lön är. Systemet är segt men i balans.

Slutsats
Du är värd allt. Ett rikt liv, kärlek och frihet.

Du är viktig. För din familj, dina vänner och för samhället.

Men vill du ha mycket pengar så får du glömma värde och viktighet. Kolla istället upp lönestatistiken, nyttja våra avgiftsfria utbildningar och gör ditt val.

Vi kommer aldrig kunna mäta människovärde utifrån viktighet och vi kommer aldrig kunna betala lön utifrån viktighet. Varför? Jo, därför att vi inte kan mäta viktighet -- vad som är viktigt är olika för en frisk tonåring, en orolig tvåbarnsmamma och en sjuk pensionär.

Tankar kring svininfluensan

Man får inte tänka på eventuella positiva effekter av influensan. Eller jo, det får man!

Tänk om var tionde svensk dör i svininfluensan. Vad händer då? Mindre bilköer, mindre dagisgrupper och en massa fina bostäder till vrakpriser. Kanske den där underbara strandtomten äntligen blir till salu! Men mindre arbetslöshet kan vi nog inte hoppas på eftersom konsumtionen också sjunker med 10 %.

Om var tionde människa i hela världen dör så skjuter vi upp befolkningsproblemet och minskar vår klimatpåverkan. Vi skulle antagligen uppnå våra klimatmål i ett slag.

Vart tog tredje världen vägen?
Vi svenskar brukar ju alltid bry oss om fattiga människor i tredje världen. Kommer inte svininfluensan slå hårdare där? Större befolkning, sämre hygien och inga pengar till vaccin. Borde vi då inte i solidaritetens namn köpa vaccin åt dem? Nej, vi pratar bara om miljoner vaccindoser åt oss själva. En svensk är nog mer värd än en fattig afrikan.

Vad händer om jag dör?
Har ni tänkt tanken "Vad händer om jag dör?" någon gång? På ett seriöst sätt alltså? Det har jag tvingats göra och mina slutsatser var obekväma. Det visade sig att mitt jobb och min karriär inte var särskilt viktiga alls. Trots det var jobbet och karriären det enda jag var riktigt engagerad i. Efter det så ändrade jag på några saker i livet.

Kanske kan svininfluensan få många av oss att göra något bättre av vår tid på jorden?


Nej, hörni. Nu återgår vi till tycka att svininfluensan är hemsk. Vart är mitt vaccin?