I veckan kom Skolverkets statistiska sammanställning över hur svenska elever ligger till internationellt. T.ex. DN och SvD skriver om det. Tydligen ligger vi numer under medel i matematikkunskaper. Varför? Och hur löser vi det? Jag tror en del av problemet är det allmänt accepterade mattehatet.
Man ska hata matte
Prova att googla på "hatar matte". Över 6.000 träffar. Men ett ämne som samhällskunskap har bara fått 279 personer att yttra sitt hat på nätet. Hur kommer det sig?
Jag har pluggat min beskärda del matte. Sisådär två terminer heltid på teknisk högskola. Och jag älskar matte. Det är rent, vackert och det enda språket som fungerar världen över. Men jag minns att man skulle hata matte på högstadiet och gymnasiet. Det ingick i normen.
Det utbredda matematikhatet tror jag beror på att man inte kan bortförklara sig i matte. I samhällskunskap, religion och historia kan man tycka eller tro annorlunda. Så när det blir fel på provet kan man sitta i kafeterian och påstå att man vet bättre än läraren. Och i ämnen som språk kan man ha nästan rätt på glosorna och samtidigt göra sig förstådd ändå. Det finnns liksom lite prutmån. Men i matte är det kört. Fel är fel och inget snack på rasten hjälper.
Mönster som går igen
Går det mönstret igen på andra håll? Mönstret att mjuka ämnen och mjuka delar av livet är mer omtyckta än hårda och svartvita? Javisst. Ett par exempel:
Exempel 1: Alla älskar Zlatan. Han får gärna tjäna en miljard eller mer. Orsak - alla kan sitta på läktaren och påstå att de själva hade en fotbollskarrär på gång men valde att göra något annat. De är nästan som Zlatan så det är OK om Zlatan tjänar snuskigt bra.
Exempel 2: Alla hatar VDn med mångmiljonbonus. Spott och spe. Orsak - alla känner på sig att det varit ett jäkla slit att ta sig dit och att de själva aldrig hade en chans. Man har inte valt bort en lysande näringslivskarriär. Så därför ska ingen annan ha någon lysande karriär heller.
Curlingföräldrar och mjuklandningar
I grunden hänger det ihop med att vårt samhälle försöker undanröja alla obekväma sanningar, särskilt för barn och ungdomar. Ingen ska behöva veta att de inte är bäst (betygsdebatten), inte platsar (lagidrottsdebatten) eller inte är snyggast (bråken om att utse lucia). Alla är bäst, snyggast och alla ska ha glass. I botten finns förstås Jantelagen där ingen är förmer än kollektivet.
Men livet är ju inte så. Bara Zlatan är bäst. Bara Reinfeld är statsminister. Bara en kan vara bäst i klassen i matte och bara en kan vara lucia. Varför inte möta det och acceptera ömsom vin, ömsom vatten? Jag tycker inte det är så hemskt. Hellre är jag sämst än att alla och ingen är bäst.
I accepterandet av att vi är olika finns fröet till att göra något bra av det man har. Utan att behöva hata det som är svårt.
Sluta hata matte.
1 maj. En anmälan till Granskningsnämnden.
1 vecka sedan
5 kommentarer:
Intressant ...
Jag hade ofta svårt för matte eftersom jag upplevde det som ett ämne som innebar monoton ansträngning till en relativt låg utdelning. Vi skulle ofta lära oss en formel och sedan nöta den tills vi kunde alla moment i beräkningen utantill.
- Jaha, talet var rätt uträknat enligt facit. Vad skönt, då kan jag räkna ett tal till. Kul det här.
För min del är det viktigt att förstå varje moment i det jag håller på med. Om jag måste nöja mig med att lära mig formler utantill blir kunskapen poänglös i mina ögon. Formeln är ett verktyg för problemlösning - alltså är det viktigt att förstå dess parametrar, begränsningar och applikationsrymd. Min frustration gällde just det; att inte få spåra släktskapet mellan formler och grundprinciper. I mina ögon var matematikens användning därför begränsad och beräkningarna ofta intetsägande.
Jag tror alltså att det i huvudsak är inlärningsmetodiken som är problemet. DN.se (2008-12-09) skriver till exempel apropå en internationell undersökning om elevers kunskaper:
"Projektledaren för TIMS- projektets matematikstudie Per-Olof Bentley har funnit att svenska elever gör systematiska fel. Fjärdeklassare använder ofta fel strategier vid beräkningar och Bentley har upptäckt att de strategier som de skulle behöva inte finns med i lärböckerna. Det har fått till följd att många i undersökningen tror att 51 minus 49 blir 18. [...] Undersökningen visar också att svensk undervisning är mycket läroboksbunden samt att eleverna får mycket tid till att arbeta själva med läroböckerna."
Matematiklärare Stavros Louca (2008-12-09) skriver i ett debattinlägg [Newsmill] att det är "lärarnas fel att eleverna inte klarar av matematiken". Svenska lärare förväntas prestera på topp inom flera ämnen och mister därmed möjligheten till ämnesfördjupning.
Resonemanget om bäst- och sämst kontra jantelag är verkligen inte oviktigt men det finns nog starkare skäl till att så många svenskar tycker illa om matematik.
Hasse, jag tycker du har rätt till viss del. Jag låg medvetet sist i matte fram till högstadiet av precis samma anledning - monotont utantillinlärande. Genom att ligga sist så slapp jag räkna så mycket :). Jag hade turen att klara mig på talang.
Men jag håller inte med om att matematik ska göras mer konkret och verklighetskopplad. Tvärtom.
Matematik handlar i mångt och mycket om abstraktion. Man skapar modeller av saker och reder ut förhållanden i generella problemställningar. Ju mer man lär sig desto mer abstrakt blir det. Siffror förutom -1, 0, 1 och 2 förekommer sällan i högre matematik.
När man försöker konkretisera matematik i stil med "Räkna ut hur många SMS du kan skicka med 194,32 kr kvar på kontantkortet" så lurar man eleverna att matematik handlar om vardagsproblem. Väldigt få människor använder mer än plus, minus, procent och överslagsräkning till vardags. Och den kunskapen hinner man skaffa sig under mellanstadiet.
Nej, vinsten med (riktig) matematik ligger just i kraften att abstrahera. Att se generella mönster i problemställningar, att ta genvägar genom att förstå vilka delproblem som verkligen påverkar slutresultatet och så vidare.
Låt matematiken vara abstrakt och ren från SMS och "Hur gammal är farfar om han var dubbelt så gammal som Lotta för nitton år sen och Lotta är 34 år nu?".
Fysik och kemi är bra tillfällen att konkretisera matematik. Då dyker det dessutom siffror som 45,25000344 upp. Matematiskt irrelevanta men fysikaliskt intressanta.
John, först nu såg jag att du har svarat. I mitt inlägg ovan menar jag inte att matematiken ska lämna sina abstrakta former. Du tänker kanske på meningen:
"Formeln är ett verktyg för problemlösning - alltså är det viktigt att förstå dess parametrar, begränsningar och applikationsrymd."
Det jag är ute efter är ett slags atomär förståelse av matematiken. Något som jag upplevde att skolan undanhöll oss genom att vi skulle lära oss formler och deras beräkningsmoment utantill - även efter mellanstadiet. Det handlade för mycket om att iterera och för lite om att förstå. Olika människor kanske har olika vägar fram till den förståelsen.
"New research from Vanderbilt University has found students benefit more from being taught the concepts behind math problems rather than the exact procedures to solve the problems. The findings offer teachers new insights on how best to shape math instruction to have the greatest impact on student learning."
http://sitemason.vanderbilt.edu/news/releases/2009/04/10/you-do-the-math-explaining-basic-concepts-behind-math-problems-improves-childrens-learning.77421
Och där har vi alltså svaret på rubrikfrågan i ditt inlägg. Det är aldrig någon som förklarar matematikens innebörder för oss.
Skicka en kommentar