Så föll det argumentet

Har ni hört det ni med?

"Men vadå ... aaaaalla bilföretag går ju med förlust nu. Volvos och Saabs kris beror inte på att svenska bilar är dåliga."

Smaka då på Audis vinst för första kvartalet 2009 -- nästan 4 miljarder kronor. Visst, den har sjunkit drastiskt men nu tar de marknadsandelar och knyter ihop säcken.

Så hur var det? Jo, Saab går dåligt för att folk inte vill köpa deras bilar, särskilt inte till ett pris som ger dem vinst. Så var det.

Jag säger det igen -- vi bevittnar kapitalismens triumf. Ut med det ineffektiva och icke-marknadsmässiga. In med det kunderna vill ha.

Är det kört för Island?

P1:s program Godmorgon världen! hade idag ett intressant inslag om vårt nordiska syskonland Island. Och i morse vaknade vi till nyheten att den isländska befolkningen permanentat sin vänsterregering som tog över efter Självständighetspartiet som regerat i 18 år.

En vän och kollega tipsade mig om Vanity Fair:s eminenta artikel om Islands situation. Landet porträtteras som i konkurs. Folk spränger sina stadsjeepar för att få ut försäkringspengarna och nästan hela befolkningen står i skuld till övriga västvärlden.

Island hösten 2007
Jag var på Island när deras ekonomi stod på toppen och självförtroendet i huvudstaden var närmast påträngande. Jag presenterade nämligen en forskningsartikel på en konferens i Reykjavik hösten 2007. Några exempel på hur Island såg ut då:

• Bostadsmarknaden var skållhet och man berättade för mig att det vanligaste var att man köpte ett hus svindyrt, rev alltihop och byggde nytt. Det var bara tomten som ansågs vara värd något.
• Utländska professorer som deltog i konferensen ansåg sig inte ha råd att äta på restaurang pga de skyhöga priserna. De gick till Subway.
• En frigolitskål med hummersoppa kostade 85 svenska kronor.

Isländska Landsbanki sponsrade konferensen och berättade om den nationella utrullningen av PKI (jämför svenska BankId men för hela befolkningen).

Jag kollade upp vad Landsbanki tyckte på den tiden. Den 18 september 2007, tre veckor innan min konferens, så släppte deras pressavdelning "Economic Forecast: Iceland 2008 - 2010". Vad man sa om framtiden då:

"High investment will continue to fuel near-term GDP growth GDP growth will be an estimated 1.8% this year, 3.7% next year and 4% in 2009. We forecast a soft landing and continuing economic growth, driven by investment and rapid population growth."

"This year's record number of new housing units completed will be exceeded in 2008 and 2009, according to a survey by Landsbanki's Corporate Banking division."

Så blev det inte. Landsbanki förstatligades ett år senare.

Island våren 2009
Som sagt, Vanity Fair:s artikel är väl värd att läsas. Men jag hade nyligen chansen att träffa en av de isländska professorerna som arrangerade konferensen 2007. Då, 2007 hade han precis flyttat hem till Island från att ha gjort karriär i USA. Nu, 18 månader senare, hade han flyttat tillbaka till Kalifornien med motiveringen "Det går inte att bo på Island längre". Självklart tog jag chansen att fråga honom hur han såg på utvecklingen. Så här svarade han (fritt översatt):

"Tänk dig in i följande: Din bror har precis lurat ett kriminellt mc-gäng och stulit en fruktansvärd massa knark från maffian. Du är hans närmaste släkting och ska nu betala tillbaka. Det spelar ingen roll om du arbetar hela ditt liv och betalar alla dina pengar till din brors fordringsägare. Det går helt enkelt inte att återbetala skulden. Den enda lösningen är att maffian och mc-gänget förbarmar sig över dig och efterskänker skulden.

De isländska bankerna är brorsan som lurat maffian, och det isländska folket är de som ska betala tillbaka skulden. De kommer aldrig ha råd hur mycket de än arbetar. Omvärlden måste efterskänka skulden på något sätt."

Islands framtid?
Nu har Island alltså en vänsterregering som delvis är emot EU, de har skulder som aldrig går att betala tillbaka och de har en massa unga människor som vant sig vid att vara stenrika.

Jag tror inte Island kommer att hämta sig under vår livstid ...

"Geysir", från min resa till Island 2007.

Nykeynesianismen igen

Finansministern har kommit med svarta prognoser. P J Anders Linder, SvD, säger "Spendera med måtta" på sin blogg. Men intressantast är hans känga åt DN och deras nykeynesianism. Jag kommenterade den nya tron på Keynes i en bloggpost i januari (under rubriken Statliga åtgärder).

Skönt att Borg håller i plånboken. Östros gör sitt jobb men han har fel.


(Förlåt att jag skriver så lite här just nu men jag är i Tyskland på tjänsteresa och bloggar i jobbet)

USAs ekonomi och Kinaskulden

Ni kanske såg SVTs "Superskulden" i januari, en amerikansk dokumentär om USAs ekonomiska kris, med originaltiteln "I.O.U.S.A"?

Igår tipsade min kollega Erik mig om PBS nya dokumentär "Ten Trillion and Counting". Den täcker USAs ekonomiska utveckling under Bush d.ä., Clinton, Bush d.y. och Obamas första tid vid makten. Ämnet är ett av politikens fundamentala problem -- väljarnas krav på offentliga förmåner och låg skatt. Ett brännande ämne i en kris där fler och fler behöver statligt stöd och ekonomin behöver ökad konsumtion, dvs lägre skatter och avgifter.

USA har "löst" sina ekonomiska problem genom att låna, främst från Kina och Japan. Säkerheten för lånen har varit den stora amerikanska ekonomin. Men som dokumentären nämner så har Kina börjat vackla i sin tro på USAs ekonomi. Nu senast ifrågasatte man dollarn som dominerande världsvaluta. Kina har placerat cirka 20 000 miljarder kronor i dollarbaserade värdepapper. Svajigt.

Se PBS dokumentär online: "Ten Trillion and Counting". Den är bra.

Nej. Gratis finns inte.

Nej. Gratis finns som sagt inte. Vem ska betala?

Tragedy of the Commons (del 1)

Varför är det alltid bättre skötsel på bostadsrätter än hyresrätter, även om båda ligger i attraktiva områden?

Varför blir det alltid trafikstockning i storstäder trots att alla vet hur mycket bättre det vore om bara de som verkligen behövde tog bilen?

Varför sköter folk sina egna ägodelar bättre än det gemensamma?

Varför tar fiskaren upp torsk trots att han/hon vet att det snart är utfiskat?

Svaren finns i en politikfilosofisk artikel i tidskriften Science från 1968 -- "Tragedy of the Commons" skriven av Garret Hardin.

Allmänningens dilemma
Tragedy of the Commons kallas "Allmänningens dilemma" på svenska. Hardins grundexempel på fenomenet:

Ett antal lantbrukare delar på en allmänning, en gemensam betesmark. Varje lantbrukare får ha så många betesdjur han/hon vill på den gemensamma marken. För att maximera sin egen vinst så ligger det i varje lantbrukares intresse att ha så många djur som möjligt på allmänningen. Men det leder till att marken utnyttjas och förstörs på sikt. Alla står till slut som förlorare. Allmänningens dilemma.

Varför skulle vi människor göra så? Låt oss lirka ut essensen ur Hardins resonemang ...

Antag att grupp människor delar på en resurs. Om varje individ själv får ut hela vinsten av nyttja resursen men alla gemensamt delar på kostnaden för att hålla resursen i gott skick så kommer den enskildes vinst alltid vara större än hans/hennes del i kostnaden om han/hon väljer att nyttja resursen mer.

Du och nio andra personer delar på en resurs.
Du tjänar 1000 kr på att nyttja resursen 1 h.
Du behöver bara betala en tiondel av kostnaden för att återställa resursen.
Alltså: Du lockas till att nyttja resursen mer, och mer, och mer ...

Det är därför vi människor gör så.

Dilemmat i verkligheten
Vi ser det här dilemmat överallt. Hur gemensamma saker missbrukas för att gagna någon enskild. Till exempel killen som struntar i att plocka upp skräp efter sig - skönt för honom men alla får en skräpig park. Eller kvinnan som fotograferar med blixt på muséet - vackra foton i hennes album men tavlorna förstörs så ingen kan få njuta av dem i framtiden.

Alla kan säkert komma på ytterligare ett gäng situationer där vi irriteras över att vissa struntar i att de förstör för andra när de fixar det för sig själva.

Två olika lösningar på problemet
OK, vi kan konstatera att en oreglerad gemensam resurs riskerar att utnyttjas tills den förstörs. Så hur löser vi problemet?

Garret Hardin menade att problem av typen Tragedy of the Commons karaktäriseras av att de inte har någon teknisk lösning. Det handlar liksom inte om att resurser nyttjas på fel sätt, t ex ineffektivt, utan det handlar om obalansen mellan egenvinst och gemensam kostnad. Det kokar till syvende och sist ner till de enskildas moral, om inget görs.

Vi står då med två politiskt skilda alternativ - reglerad gemensam egendom eller privatisering. Reglering innebär att individens kostnad ökar genom bestraffning om han/hon utnyttjar den gemensamma resursen fel. Privatisering innebär att individen får hela vinsten och hela kostnaden själv.

Socialismen är generellt inne på reglerad gemensam egendom medan liberalismen tror på privat egendom.

Reglerad gemensam egendon ser vi till exempel i:

• Stockholms trängselskatt
• Allemansrätten
• Fiskekvoter
• Lagen om förargelseväckande beteende
• Strandskydd

Privatisering av gemensam egendom ser vi till exempel i:

• Omvandling av allmännyttans hyresrätter till bostadsrätter
• Försäljning av kommunal mark (gamla Folkets park blir villaområde)

Notera att en del allmänna resurser inte går att privatisera utan måste regleras för att undvika Hardins dilemma. Det gäller exempelvis luft och luftföroreningar (man kan inte ha sin egen privata luft) eller fisk i världshaven (vi styr än så länge inte hur fisken simmar så ingen kan äga fisken, bara olika fiskevatten).

Så, nästa gång du irriterar dig på någon djävel som förstör för alla andra så vet du att det finns två politiska vägar framåt -- kollektiv reglering eller privatisering.

Jag återkommer i del 2 där jag kopplar Tragedy of the Commons till problem med integrationspolitik och kultur.


Referenser
Tragedy of the Commons (Wikipedia)

Bonus är bra!

Nu är det bonusjakt i Sverige. Ord som miljonrullning och bonuslyft verkar vara favoriter i media.

Grilla bankerna men inte chefer i allmänhet
Banker som i en lågkonjunktur fylld av bankkonkurser, garantiprogram och kreditkris har så dålig fingertoppskänsla att de betalar ut bonusar eller växlar bonus mot höjd fast lön ... såna banker ska grillas i media.

Men att folk i största allmänhet har åsikter om vad andra tjänar är inte bra. Tänk dig själv om du kom till jobbet en morgon och chefen säger "Du ... Expressen var här och tydligen har ett par personer utanför ICA Maxi sagt att du tjänar för mycket så vi har sänkt din lön med 5000 spänn." Lön gör du upp i löneförhandling med din arbetsgivare, inte jag och andra avundsjuka svenskar.

Vi har en otäck tradition av att bespotta chefer för deras löner. Statliga bolag och myndigheter har vi förstås rätt att uttala oss om i egenskap av skattebetalare. Men privata bolag? Varför ska jag ha något att säga om att person X på bolag Y tjänar en massa miljoner? Så länge alla inblandade följer lagen så är det självklart upp till dem hur de vill driva sina affärer.

Om alla upprörda svenskar skulle lägga lika mycket kraft bakom sin egen löneförhandling som de just nu lägger på att hata bonusar kanske de inte skulle känna sig så "bestulna" när någon chef tjänar en miljon i månaden.

Bara bonus om det går plus?
En aktuell fråga -- ska chefer kunna få bonus om bolaget går back? Nej! ropar 97 % av Aftonbladets läsare. Jo! ropar jag.

Ta pensionsbolagen. De ska placera enorma belopp på ett sätt som ger bästa möjliga utveckling på dina och mina pensionspengar. Hur våra pensionspengar placeras är lika viktigt i dåliga tider som bra tider och att lågkonjunkturer kommer och går är ju ingen nyhet.

Låt säga att vi tror på bonusar som drivkraft. Om då en chef ser till att värdet på mina pensionspengar ökar maximalt i högkonjunktur så ska han/hon ha bonus. Om samma chef ser till att värdet på mina pensionspengar sjunker minimalt under dåliga tider så ska han/hon ha bonus då med. Bonusen ska helt enkelt falla ut om chefen gör ett väsentligt bättre jobb än marknaden i övrigt.

Hur mäter man då? Ptja, till exempel mot börsindex och jämfört med konkurrenter. Är man bättre än de andra ska man ha bonus. även i lågkonjunktur.

Bonus, plikt, yrkesheder eller revansch?
Sen finns en intressant frågeställning -- fungerar bonusar som drivkraft? Daniel Waldenström, docent i nationalekonomi vid Institutet för näringslivsforskning uttalar sig negativt om bonussystem i allmänhet i dagens SvD. Och visst är det väl så att vi människor har fler drivkrafter än pengar.

Pliktkänsla och yrkesheder som nämns kort i SvD-artikeln är två sådana alternativa drivkrafter. Jag tror de spelar stor roll. Björn Algkvist, tidigare VD för Intentia (nu Lawson) berättade under ett föredrag att framgångsrika entreprenörer mycket oftare drivs av revanschlust än av pengar. De har kanske blivit nedtryckta som unga eller gått på ett par nitar i näringslivet och "nu ska alla få se". Revanschlusten var enligt Algkvist mycket mer uthållig än suget efter pengar.

Men för egen del tror jag bonusar har sin plats. Om de är rimliga i förhållande till den fasta lönen -- hugg till med ett tak på 25 % -- och knyts till något mätbart som inte bara följer konjunkturen så är det en effektiv morot. Det tror i alla fall jag.