Valet 2010 kanske aldrig blir klart. Om det inte blir omval i Värmland lär vi väl få minst tio konspirationsteorier att gotta oss åt framöver.
Men låt oss anta att det är klart. Då har vi följande att förhålla oss till:
- Alliansen gick framåt
- De Rödgröna gick bakåt
- Ytterligare ett parti, Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen vilket fördelade ut mandaten på fler partier och gjorde majoritet till minoritet för en regering som fått ökat stöd
Det mycket att fundera på efter ett sånt resultat. Varför kom SD in? Varför var Maria Wetterstrand så arg efteråt? Menar alla de etablerade allvar med att inte "ta i Sverigedemokraterna med tång"? Och har Sverige blivit kallare?
Här följer mina tankar ...
Mitt engagemang i valet
Mitt praktiska valarbete skedde sista veckan. Jag delade ut valmaterial och hälsade på folk i tunnelbanan och vid Fridhemsplan. Väldigt många positiva reaktioner, bara en handfull negativa. Mitt leende som backas av min uppriktiga och genuina tro på socialliberalismen räckte långt.
Jag var ju på valbar plats det här valet. Premiär för mig. Mitt främsta mål var att börja ta mig uppåt i partiet. Att vinna folks förtroende tar alltid tid så jag ville visa att jag är med. Ett antal vänner röstade dessutom på mig så jag tycker det hela känns bra. Nästa val tar jag ett steg till.
Tiden innan valrörelsen
Tänker man tillbaka två år så var det nattsvart för Alliansen. De låg lååångt efter i opinionen och jag fick ständigt höra att det var kört. Men jag hade en annan tolkning av läget.
Reinfeldt tog på sig ett tufft uppdrag som ledare för Sverige och "det nya arbetarpartiet". Det låg i potten att medborgarnas krav skulle vara höga. Hur uttrycker då valmanskåren det under mandatperioden? Jo, genom att ständigt elda på oppositionen och ständigt hota regeringen med att den kommer bli avsatt om den inte sköter sig. Det var precis det som den dåliga opinionen uttryckte. "Skärp er med sjukförsäkringen!" "Rör inte LAS!" "Håll ihop Sverige!"
Reinfeldt hörde och navigerade väl. Regeringsduglighet, uppfyllda vallöften och möten med vanliga medborgare hellre än politiska motståndare vägde tungt nog för att i tid vända vindarna och öka stödet för Alliansen.
Det rödgröna initiativet under mandatperioden
Under mandatperioden fick vi uppleva den rödgröna formationen till ett gemensamt regeringsalternativ. Den processen var nog smärtsam. Mest för S och V.
Socialdemokraterna var tvungna att göra detta samtidigt som man hade en kriskommision internt, det skälldes och gnälldes på Mona Sahlin (inte minst internt) och man konfronterades med sig själva som ett icke-dominerande parti. Hälften hade varit nog.
Vänsterpartiet var för första gången någonsin påtänkta för regeringsansvar. Hela 1900-talet hade man ägnat åt att vara en kritisk röst från vänster med tämligen extrema krav. Ska man vara i ständig opposition så ska man driva frågor till sin spets. Men om man aspirerar på ministerposter så går det inte. Bara det faktum att man till en början inte accepterade riksdagens budgetregler med utgiftstak säger mycket. Lägg till det Lars Ohlys slirande kring kommunismen så får man en tuff resa.
Miljöpartiet hade det nog något lättare. De seglade i en mer varaktigt god vind. Och den vinden hade mer att göra med storstadsväljares oro för miljön än om kritik mot Alliansen. Samtidigt får man inte glömma att Miljöpartiets vänstervridning har varit en långsam process. Länge ansåg man sig stå utanför höger-vänsterskalan. Med 2010 års valresultat så skulle nog den positioneringen ha varit betydligt trevligare för de gröna. Jag tror det högsta priset Mp fick betala för det rödgröna samarbetet var den där extra procentenheten långt ut till vänster som nu i princip cementerar dem som socialister. Helt i onödan.
Valrörelsen för Alliansen
Det var länge en otydlig valrörelse i fråga om vilka förslag som låg på bordet. Alliansen hade fyra år av politik som de rödgröna kunde kritisera. Samtidigt tog det väldigt lång tid innan vi väljare fick reda på vilket alternativ vi hade på vänsterkanten. Den väntan måste ha varit ännu jobbigare för Alliansen.
Visst, Reinfeldt lyckades få det att låta som att han var nöjd med att kritisera Sahlin för att inte ha kommit med några förslag. Och visst tog han några poäng på att ifrågasätta om de rödgröna skulle lyckas komma överens alls. Men på det hela taget så var det jobbigt. Politiken måste fram i dagsljuset och debatteras öppet. Önsketänkandet får inte avgöra riksdagsval.
Annars var det Moderaternas valarbete jag var mest imponerad av. Snacket om "det nya arbetarparitet" och sedermera "det enda arbetarpartiet" hade en klangbotten som sällan diskuterades i media, nämligen folkrörelsen. Jag har aldrig sett så många moderata valarbetare ute på fältet. Samma kommentar från bekanta i allehanda av Stockholms förorter. Moderater överallt. Denna gren som Socialdemokraterna lett i årtionden. Och som jag nämnde från mitt eget valarbete – ett leende, en hälsning och en genuin tro på politiken – det kan övertyga många. Jag tror M:s fältarbete var avgörande.
I kategorien detaljer vill jag nämna att Alliansen konsekvent hade färgaffischer, leende politiker på bilderna och ett lite mysskimmer över det hela. En ganska varm framtoning som kanske kunde upplevas oseriös om man ser väldigt allvarligt på politiken. Men i jämförelse med Socialdemokraternas svartvita affischer, ibland föreställande en sur Mona Sahlin med armarna i kors, så var det ett mer positivt budskap.
Valrörelsen för de Rödgröna
På väg in i valrörelsen hade de rödgröna fortfarande en stark medvind. En tämligen förrädisk medvind med facit i hand. De hade i samförstånd med vänstermedia byggt upp en tydlig bild av Alliansen som kallhamrade skattesänkare, oförmögna att se hur deras politik slog mot svaga grupper.
Min egen spaning av hur detta påverkade de rödgröna är att de klamrade sig fast vid sina framgångsfrågor – kritiken mot ändringarna i försäkringssystemen – och missade chansen att också skapa en politik för majoriteten. För trots allt är det ju så att 9 % arbetslöshet också betyder 91 % i arbete, och att människor i allmänhet är mer friska än sjuka. Att helt fokusera på frågor om utsatta är nog att vädja alltför ensidigt till svenskarnas solidaritet. Ja, vi vill vara ett varmt samhälle som inte kastar ut folk i elände. Men vi måste samtidigt vara ett framgångsland för alla som går upp på morgonen, tar sig till jobbet och drömmer om bättre boende, schysta semestrar, karriär och framgång.
Det var därför det gick så bra för Miljöpartiet. De står för en bättre framtid även för friska, välutbildade svenskar som arbetar. Solidariteten och omhändertagandet av alla offer blandas upp med en framåtkraft som engagerar oss alla, och som kräver något av oss alla.
När så valrörelsen tröttnat på fyra års tjat om "Det nya kalla Sverige" (ja, man kan bli trött på solidaritet om det är det enda budskapet) så hade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte mycket kvar i kappsäcken. Det blev snabba utspel inom områden där Alliansen med Anders Borg i spetsen excellerade. Regeringstrovärdigheten hamnade högt på agendan och Mona Sahlin som statsministerkandidat blev ett ok för de rödgröna.
Mycket av eftervalsdebatten har handlat om Mona Sahlin och mediernas slakt av henne. Jag håller med om att det var för mycket. Men mest för att jag var ganska trött på braskande rubriker om hennes låga förtroende. Jag mötte misstroendet mot henne bland bekanta på stan och på jobbet. Det var ingen nyhet. Folk tycker att hon har en samtalston som om hon talade till barn och folk tycker att hon schabblat för mycket tidigare. Lägg till det att hon är kvinna och ekvationen blir omöjlig.
Om Mona Sahlin sitter kvar tror jag hon har chansen att bli riktigt älskad. Hon är på väg mot en fighter-gloria. Lite som Jerry Williams. Hoppas Socialdemokraterna inser det.
Valrörelsen för Sverigedemokraterna
Sverigedemokraterna var nog tämligen säkra på sina riksdagsplatser valrörelsen igenom. Jag tror inte de etablerade partierna gjorde fel varken de gånger de tog debatten eller de gånger de ignorerade SD.
Om man nu ser SDs inträde i riksdagen som ett problem (jag ser det inte så) så måste man våga se tre saker enligt mig:
1. Det går jäkligt dåligt för unga, svenska män i landsbygd. Tjejerna och jobben flyttar därifrån. Klart som f*n att killarna blir desperata. Då blir missnöje och hat en naturlig väg för åsiktsbildningen. Frågan om unga män i landsbygden är mer tabu än integrationsfrågan. Den debatten har inte tagits i med tång. Inte ens av SD.
2. Vi har ett integrationsproblem. Mitt parti Folkpartiet har åtminstone vågat ta den debatten. Tyvärr till ett väldigt högt pris. Lösningen på hur infödda och invandrade svenskar ska kunna leva ihop, bygga ett samhälle ihop och tillsammans möta den globala konkurrensen ligger inte i snällism eller i att tysta ner frågan. Den ligger heller inte i att reducera integrationsfrågan till en "klasskamp" (Mona Sahlin) eller en "jobbfråga" (Fredrik Reinfeldt). Lösningen ligger enligt mig i att utmana både de infödda och de invandrade. Vi lever alla i en modell av omvärlden som bygger på våra erfarenheter. Om en kille bara ser arbetslösa invandrare så är det inte konstigt att han får för sig att invandrare är slöa. Om en invandrarman bara ser det sekulära Sverige så är det inte konstigt att han får för sig att svenskarna är moraliskt förtappade och något hans dotter inte ska beblanda sig med.
3. Den etablerade debatten når inte alla människor. Jag själv har säkert tillbringat 100 h med att lyssna och titta på olika debatter och analyser inför valet. Men det gör inte alla. Många dissar alltihop. Då blir valet reducerat till vad någon polare sa eller något man fått för sig. Man konfronteras inte med hur svåra frågor vrids och vänds. Ska vi nå dem som röstade på SD så måste vi vilja träffa dem. På deras villkor. Här tror jag skiljelinjen gick. Sverigedemokraterna visade intresse för människor som kanske inte hänger framför SVTs utfrågning av Maud Olofsson.
Kort: Det finns unga svenska män som ligger jäkligt risigt till, SD vågade möta dem och tog upp en fråga som borde diskuteras brett men som tystas ner.
Vad händer nu?
"En oklar parlamentarisk situation" har varit en vanlig kommentar de sista dagarna. Kanske. Jag tycker snarare att det råder en blocklåsning.
Vi tar det igen:
- Alliansen gick framåt
- De Rödgröna gick bakåt
- Ytterligare ett parti, Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen vilket fördelade ut mandaten på fler partier och gjorde majoritet till minoritet för en regering som fått ökat stöd
Om vi till den bilden lägger att både Alliansen och de Rödgröna lovat att inte på något sätt samarbeta med Sverigedemokraterna så blir det intressant.
Fredrik Reinfeldt annonserade redan på fredagen innan valet att han ville samarbeta med Miljöpartiet om Alliansen blev största minoritet. Det var inget han kom med på valnatten.
Mona Sahlin vill att vi ska frysa ute SD genom en majoritetsregering. Samtidigt vill hon hålla ihop de Rödgröna.
Maria Wetterstrand anser att MPs valkampanj har låst dem till vänsterblocket. "Vi har inte mandat att samarbeta med Alliansen". MP tillhör de Rödgröna "tills vidare".
Maud Olofsson vägrar kategoriskt samarbeta med Vänsterpartiet eftersom Lars Ohly är/var kommunist.
Så vad ska vi göra? Ja, det verkar bara finnas två alternativ – minoritetsregering med Alliansen eller koalitionsregering med Alliansen + de Rödgröna. Av de två är det sistnämnda sämst eftersom det skulle radera ut all offentlig debatt och försätta de Rödgröna i en situation där de har förlorat valet men ändå inte får vara en tuff opposition.
Min analys är att de Rödgröna blev arga på svenska folket. De ansåg sig ha rätt att regera Sverige och de kan inte riktigt smälta att Alliansen istället fick ökat stöd. Därför försöker de hamra in "det finns inga vinnare" och vägrar diskutera realistiska samarbeten.
Alliansen underskattade samtidigt den här besvikelsen och ilskan inom vänsterblocket. De insåg inte att uttalandet "vi regerar vidare" skulle slå igen den lilla dörrspringa som fanns till ett samarbete. Dålig fingertoppskänsla.
Det enda vi kan hoppas på nu är professionalism. Och min erfarenhet är att etablerade svenska politiker är rätt bra på det. De tar sig samman, hittar en smart formulering och gör till slut det rätta. Därför tippar jag på att Fredrik Reinfeldt kommer välja en ödmjuk framtoning och att MP och eventuellt S kommer ta ansvar för att det inte blir SD som avgör de viktiga frågorna.
Observera att jag med det inte menar att SD ska raderas ut genom nån "smart" röstning utan genom att Alliansen + MP + S gemensamt formulerar de viktiga frågorna och på det sättet garanterar att en tydlig majoritet av svenskarna representeras i besluten.
Slutsats
Totalt sett tror jag Valet 2010 varit bra för det svenska demokratin. Nu vet vi att allas röster räknas. Din, min, och den unge killen på landsbygdens. Bra!
