USAs ekonomi och Kinaskulden

Ni kanske såg SVTs "Superskulden" i januari, en amerikansk dokumentär om USAs ekonomiska kris, med originaltiteln "I.O.U.S.A"?

Igår tipsade min kollega Erik mig om PBS nya dokumentär "Ten Trillion and Counting". Den täcker USAs ekonomiska utveckling under Bush d.ä., Clinton, Bush d.y. och Obamas första tid vid makten. Ämnet är ett av politikens fundamentala problem -- väljarnas krav på offentliga förmåner och låg skatt. Ett brännande ämne i en kris där fler och fler behöver statligt stöd och ekonomin behöver ökad konsumtion, dvs lägre skatter och avgifter.

USA har "löst" sina ekonomiska problem genom att låna, främst från Kina och Japan. Säkerheten för lånen har varit den stora amerikanska ekonomin. Men som dokumentären nämner så har Kina börjat vackla i sin tro på USAs ekonomi. Nu senast ifrågasatte man dollarn som dominerande världsvaluta. Kina har placerat cirka 20 000 miljarder kronor i dollarbaserade värdepapper. Svajigt.

Se PBS dokumentär online: "Ten Trillion and Counting". Den är bra.

Nej. Gratis finns inte.

Nej. Gratis finns som sagt inte. Vem ska betala?

Tragedy of the Commons (del 1)

Varför är det alltid bättre skötsel på bostadsrätter än hyresrätter, även om båda ligger i attraktiva områden?

Varför blir det alltid trafikstockning i storstäder trots att alla vet hur mycket bättre det vore om bara de som verkligen behövde tog bilen?

Varför sköter folk sina egna ägodelar bättre än det gemensamma?

Varför tar fiskaren upp torsk trots att han/hon vet att det snart är utfiskat?

Svaren finns i en politikfilosofisk artikel i tidskriften Science från 1968 -- "Tragedy of the Commons" skriven av Garret Hardin.

Allmänningens dilemma
Tragedy of the Commons kallas "Allmänningens dilemma" på svenska. Hardins grundexempel på fenomenet:

Ett antal lantbrukare delar på en allmänning, en gemensam betesmark. Varje lantbrukare får ha så många betesdjur han/hon vill på den gemensamma marken. För att maximera sin egen vinst så ligger det i varje lantbrukares intresse att ha så många djur som möjligt på allmänningen. Men det leder till att marken utnyttjas och förstörs på sikt. Alla står till slut som förlorare. Allmänningens dilemma.

Varför skulle vi människor göra så? Låt oss lirka ut essensen ur Hardins resonemang ...

Antag att grupp människor delar på en resurs. Om varje individ själv får ut hela vinsten av nyttja resursen men alla gemensamt delar på kostnaden för att hålla resursen i gott skick så kommer den enskildes vinst alltid vara större än hans/hennes del i kostnaden om han/hon väljer att nyttja resursen mer.

Du och nio andra personer delar på en resurs.
Du tjänar 1000 kr på att nyttja resursen 1 h.
Du behöver bara betala en tiondel av kostnaden för att återställa resursen.
Alltså: Du lockas till att nyttja resursen mer, och mer, och mer ...

Det är därför vi människor gör så.

Dilemmat i verkligheten
Vi ser det här dilemmat överallt. Hur gemensamma saker missbrukas för att gagna någon enskild. Till exempel killen som struntar i att plocka upp skräp efter sig - skönt för honom men alla får en skräpig park. Eller kvinnan som fotograferar med blixt på muséet - vackra foton i hennes album men tavlorna förstörs så ingen kan få njuta av dem i framtiden.

Alla kan säkert komma på ytterligare ett gäng situationer där vi irriteras över att vissa struntar i att de förstör för andra när de fixar det för sig själva.

Två olika lösningar på problemet
OK, vi kan konstatera att en oreglerad gemensam resurs riskerar att utnyttjas tills den förstörs. Så hur löser vi problemet?

Garret Hardin menade att problem av typen Tragedy of the Commons karaktäriseras av att de inte har någon teknisk lösning. Det handlar liksom inte om att resurser nyttjas på fel sätt, t ex ineffektivt, utan det handlar om obalansen mellan egenvinst och gemensam kostnad. Det kokar till syvende och sist ner till de enskildas moral, om inget görs.

Vi står då med två politiskt skilda alternativ - reglerad gemensam egendom eller privatisering. Reglering innebär att individens kostnad ökar genom bestraffning om han/hon utnyttjar den gemensamma resursen fel. Privatisering innebär att individen får hela vinsten och hela kostnaden själv.

Socialismen är generellt inne på reglerad gemensam egendom medan liberalismen tror på privat egendom.

Reglerad gemensam egendon ser vi till exempel i:

• Stockholms trängselskatt
• Allemansrätten
• Fiskekvoter
• Lagen om förargelseväckande beteende
• Strandskydd

Privatisering av gemensam egendom ser vi till exempel i:

• Omvandling av allmännyttans hyresrätter till bostadsrätter
• Försäljning av kommunal mark (gamla Folkets park blir villaområde)

Notera att en del allmänna resurser inte går att privatisera utan måste regleras för att undvika Hardins dilemma. Det gäller exempelvis luft och luftföroreningar (man kan inte ha sin egen privata luft) eller fisk i världshaven (vi styr än så länge inte hur fisken simmar så ingen kan äga fisken, bara olika fiskevatten).

Så, nästa gång du irriterar dig på någon djävel som förstör för alla andra så vet du att det finns två politiska vägar framåt -- kollektiv reglering eller privatisering.

Jag återkommer i del 2 där jag kopplar Tragedy of the Commons till problem med integrationspolitik och kultur.


Referenser
Tragedy of the Commons (Wikipedia)

Bonus är bra!

Nu är det bonusjakt i Sverige. Ord som miljonrullning och bonuslyft verkar vara favoriter i media.

Grilla bankerna men inte chefer i allmänhet
Banker som i en lågkonjunktur fylld av bankkonkurser, garantiprogram och kreditkris har så dålig fingertoppskänsla att de betalar ut bonusar eller växlar bonus mot höjd fast lön ... såna banker ska grillas i media.

Men att folk i största allmänhet har åsikter om vad andra tjänar är inte bra. Tänk dig själv om du kom till jobbet en morgon och chefen säger "Du ... Expressen var här och tydligen har ett par personer utanför ICA Maxi sagt att du tjänar för mycket så vi har sänkt din lön med 5000 spänn." Lön gör du upp i löneförhandling med din arbetsgivare, inte jag och andra avundsjuka svenskar.

Vi har en otäck tradition av att bespotta chefer för deras löner. Statliga bolag och myndigheter har vi förstås rätt att uttala oss om i egenskap av skattebetalare. Men privata bolag? Varför ska jag ha något att säga om att person X på bolag Y tjänar en massa miljoner? Så länge alla inblandade följer lagen så är det självklart upp till dem hur de vill driva sina affärer.

Om alla upprörda svenskar skulle lägga lika mycket kraft bakom sin egen löneförhandling som de just nu lägger på att hata bonusar kanske de inte skulle känna sig så "bestulna" när någon chef tjänar en miljon i månaden.

Bara bonus om det går plus?
En aktuell fråga -- ska chefer kunna få bonus om bolaget går back? Nej! ropar 97 % av Aftonbladets läsare. Jo! ropar jag.

Ta pensionsbolagen. De ska placera enorma belopp på ett sätt som ger bästa möjliga utveckling på dina och mina pensionspengar. Hur våra pensionspengar placeras är lika viktigt i dåliga tider som bra tider och att lågkonjunkturer kommer och går är ju ingen nyhet.

Låt säga att vi tror på bonusar som drivkraft. Om då en chef ser till att värdet på mina pensionspengar ökar maximalt i högkonjunktur så ska han/hon ha bonus. Om samma chef ser till att värdet på mina pensionspengar sjunker minimalt under dåliga tider så ska han/hon ha bonus då med. Bonusen ska helt enkelt falla ut om chefen gör ett väsentligt bättre jobb än marknaden i övrigt.

Hur mäter man då? Ptja, till exempel mot börsindex och jämfört med konkurrenter. Är man bättre än de andra ska man ha bonus. även i lågkonjunktur.

Bonus, plikt, yrkesheder eller revansch?
Sen finns en intressant frågeställning -- fungerar bonusar som drivkraft? Daniel Waldenström, docent i nationalekonomi vid Institutet för näringslivsforskning uttalar sig negativt om bonussystem i allmänhet i dagens SvD. Och visst är det väl så att vi människor har fler drivkrafter än pengar.

Pliktkänsla och yrkesheder som nämns kort i SvD-artikeln är två sådana alternativa drivkrafter. Jag tror de spelar stor roll. Björn Algkvist, tidigare VD för Intentia (nu Lawson) berättade under ett föredrag att framgångsrika entreprenörer mycket oftare drivs av revanschlust än av pengar. De har kanske blivit nedtryckta som unga eller gått på ett par nitar i näringslivet och "nu ska alla få se". Revanschlusten var enligt Algkvist mycket mer uthållig än suget efter pengar.

Men för egen del tror jag bonusar har sin plats. Om de är rimliga i förhållande till den fasta lönen -- hugg till med ett tak på 25 % -- och knyts till något mätbart som inte bara följer konjunkturen så är det en effektiv morot. Det tror i alla fall jag.

Vi behöver en internationell mansdag

Idag är det internationella kvinnodagen med tillhörande intressanta artiklar i SvD och DN.

Samtidigt aktualiseras en gammal fråga - var är den internationella mansdagen? Det klassiska svaret man får är att "män uppmärksammas alla andra dagar på året". Sant. Men var det inte det vi ville ändra på? Ville vi inte ändra på att män åtnjuter en självklart högre status än kvinnor och prioriteras 364 dagar av 365? Att inte ha en mansdag bekräftar just den samhällsordning vi vill arbeta bort. Att inte ha en mansdag gör kvinnodagen sämre.

Många slag i luften
Alltför ofta så blir manifestationer för jämställdhet bara en bekräftelse av rådande tillstånd. Som när olika föreningar vid Linköpings universitet anordnade tjejmiddagar där servitörerna var killar som kläddes av under festens gång. På slutet hade de bara ett par fasttejpade kalsonger på sig. Tjejerna såg det som ett slag för sin sak - nu får killarna vara objekt! Jag såg det som slag i luften.

Skulle en motsvarande middag med avklädda tjejer vara OK? Nej. Det är nämligen fundamentalt annorlunda för en tjej att bli avklädd än en kille. Vi killar kan vara coola och behålla vår status trots att kläderna faller, medan en strippande tjej får låg status. Jämför Chippendales med valfri professionell kvinnlig strippa. De bedöms helt olika. Tjejstrippan är ett människoöde medan Chippendales är hjältar.

Så det tjejerna i Linköping gjorde var att cementera att män "får" strippa utan att tappa status. Och könsrollerna består.

En mansdag skulle jämställa oss
Om vi skulle införa en mansdag så går vi mot jämställdhet. Det finns då varsin dag med fokus på respektive köns utmaningar och utveckling. Männen får precis som kvinnorna snällt vänta med sina frågor till sin dag. Och vet ni vad - de som är emot jämställdhet skulle tappa ännu ett argument. Argumentet ...

... Varför har vi ingen mansdag?

Ord som bör förbjudas - Etikochmoral

"Etik och moral" borde nästan stavas etikochmoral. För alla pratar ju om etikochmoral som om det vore ett ord. Varför radar politikerna alltid upp båda orden? Etik och moral?

Några nätcitat från våra svenska politiker:
"Etik och moral, rätt och fel, handlar om samspelet oss människor emellan."
"Vi talar då etik och moral."
"Regeringen bjuder nu in företagen och facken för att diskutera etik och moral."
"Förtroendekommissionen som skulle utreda etik och moral inom det svenska näringslivet."

Ordens betydelse
Antingen anser man att orden betyder samma sak. Då borde man kunna välja ett av dem och prata om det. Eller så känner man till att det är skillnad på etik och moral och då borde man också skilja på begreppen när man debatterar.

Ordens egentliga betydelse:

Etik - de regler vi påstår oss stå för och följa. Vår gemensamma regelbok.

Moral - vad du egentligen gör när ingen ser. Din moral. Hur du följer regelboken.

Dubbelmoral - när någon påstår sig följa etiken men inte gör det. Personens moral och etik stämmer inte överens.

Kära politiker, sluta säg etikochmoral. Välj istället det ord ni menar.

Ord som bör förbjudas - Gratis

Har ni hört det i den politiska debatten? Om allt som ska bli gratis?

Vänsterförslag 5 maj 2008:
"Vi tycker att du ska kunna åka gratis med kollektivtrafiken där du bor."

SvD 6 juli 2007:
"Fortfarande gratis museer i Stockholm"

Socialdemokraterna i Halland vill att all sjukvård i Sverige ska vara gratis, 5 juli 2007:
– Det finns ju andra länder där vården är gratis, säger Jana Nilsson (s).

SVT 15 maj 2007:
"Moderat vill ha gratis sjukvård till blodgivare"

Motion Miljöpartiet 2 augusti 2006:
"(...) så föreslår vi inom Miljöpartiet att Piteå Kommun satsar på att införa gratis kollektivtrafik inom kommunen."

Om det nu är möjligt att ordna gratis sjukvård, gratis kultur och gratis transportmedel är det väl en självklarhet att vi borde ha det. Vem kan vara emot nåt sånt? Och varför har vi inte det redan?

Jo, därför att det inte inte finns någon gratis sjukvård eller gratis kollektivtrafik. Sköterskorna och lokförarna ska ha lön, sjukhusen ska byggas och rälsen ska läggas. Och det kostar vanliga, riktiga pengar.

Men när vi samlar in stora belopp skattevägen från vanligt folk och alla vi som betalar inte riktigt vet vart de stora beloppen tar vägen så kan man "hitta" dem och dela ut dem som vinstlotter.

Gratis skymmer sikten
"Gratis kollektivtrafik i Stockholm!" Ja, det kanske kan rädda miljön, tänker du och tycker kravet låter rimligt.

"Gratis sjukvård till studenter!" Ja, studenterna har det inte lätt, tänker jag och håller med.

Men gratis betyder bara att någon annan betalar. Till exempel du och jag. Att använda ordet gratis i politiska debatter är ett fult knep som handlar om att osynliggöra vem man har tänkt sig ska betala. Nog borde vi kunna vara ärligare än så.

Om något är tänkt att skattefinasieras så säg det och ta debatten. Då kanske det inte längre är självklart att vi ska ta skatt till att göra studenters sjukvård "gratis". Kanske ska studenterna ha högre studiebidrag istället? Eller kanske fribeloppet ska höjas? De frågorna kommer inte upp på bordet om "gratis" uppges vara ett alternativ.

Kära politiker, sluta säg gratis, för gratis finns inte. Berätta hur det ska betalas istället.


Förresten - SvD 7 april 2006: "Gratis inträde blev dyr succé". Gratis blev dyrt!? Ooups!