Är vi offer eller hjältar?

Den största skiljelinjen mellan socialism och liberalism går i mina ögon i synen på människan - är hon en kugge i ett stort maskineri eller är hon en egen saga. Behöver medelsvensken stöd av staten eller är han sin egen lyckas smed? Tillspetsat - är de flesta av oss offer eller hjältar?

Partiprogrammen avslöjar synen
I vanlig ordning intresserar jag mig för hur partierna formulerar sig i partiprogrammen. Där finns inte någon snuttifierad mediabild eller någon personlig twist - där finns partiets gemensamt framarbetade syn på människan och samhället.

Låt oss se hur fyra av våra riksdagspartier inleder sina partiprogram. Vi börjar med två liberala.

Folkpartiet
"Den enskilda människan är liberalismens utgångspunkt. Målet är hennes frihet och livschanser. Vi har alla vår egen personlighet och våra drömmar om framtiden. Vi är utrustade med förnuft, känsla, samvete, förmåga att ta ansvar och att utvecklas. Oavsett bakgrund, begåvning, fysisk och mental styrka måste alla människor få många livschanser, många möjligheter att växa och utvecklas.

Även om varje människa är unik, så förenas vi av vissa gemensamma andliga och materiella behov. Vi har alla rätt till liv, frihet och sökande efter lycka. Samtidigt har vi ansvar för att dessa rättigheter omfattar alla."

Centerpartiet
"Alla människors lika värde och rättigheter är grunden för Centerpartiets politik. Det yttersta målet är att var och en ska kunna växa som människa och ha möjlighet att förverkliga sina drömmar. Ansvar för varandra och för naturen ska vara vägledande när samhället formas.

Det som kännetecknar människan är förmågan att bli något utöver det hon är – att spränga gränser och utvecklas som person och medmänniska. Var och en har rätt att själv avgöra hur hon vill förverkliga sina möjligheter som en självständig, moralisk och skapande varelse. Denna frihet får bara inskränkas av andra människors lika fri- och rättigheter."

Kort analys - Liberaler vill att vi tar hand om oss
Det är ganska tydligt att de två liberala partierna utgår från den enskilda människan i sin syn på världen. Citat som "personlighet och våra drömmar om framtiden" och "utvecklas som person och medmänniska" säger mycket. En liberal tror inte att politiken, staten eller kollektivet vet bättre än människor själva.

Jag tycker det här individperspektivet säger att egoism är OK, förutsatt att det inte drabbar andra. Och att liberaler har en i grunden positiv men självständig syn på människan - vi är alla födda med drömmar inom oss. Ett gott samhälle ska inte i onödan begränsa de drömmarna.

I ett bejakande av människors självständighet och egna drömmar måste det finnas utrymme och acceptans för ovanligheter. När man tänker på "alla har sin dröm" så blir det lätt att man glömmer hur olika de drömmarna kan se ut. En del vill arbeta, andra inte. En del vill ha maximalt med sex, andra en partner för livet. En del är självdestruktiva, andra är hälsoivrare. En del flyr verkligheten med hjälp av droger, andra försöker ändra den verklighet de lever i.

Så var går gränsen för drömmarna och självständigheten? Ja, liberalerna definierar den lite lättvindigt som att "frihet får bara inskränkas av andra människors lika fri- och rättigheter". I själva verket är det nästan omöjligt att uppnå något sådant. Jämför t ex med dagens debatt om kränkningar och diskriminering. Var går gränsen för din nästes fri- och rättigheter? När hon upplevt sig kränkt?


OK, vidare till hur två socialistiska partier inleder partiprogrammen.

Socialdemokraterna
"Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål."

Varje människa ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv och påverka det egna samhället. Frihet handlar både om frihet från yttre tvång och förtryck, hunger, okunnighet och fruktan för framtiden och om frihet till delaktighet och medbestämmande,till egen utveckling, trygg gemenskap och möjlighet att styra sitt liv och välja sin framtid."

Vänsterpartiet
"I alla tider har människor drömt om och kämpat för en värld där ingen behöver gå hungrig, en värld utan förtryck och utan krig. Ropen på bröd, frihet och fred ekar genom historien.

Förutsättningarna att förverkliga drömmarna har aldrig varit större än i dag. Alla skulle kunna ha tillräckligt med mat, rent vatten, bostad, utbildning och hälsovård. Ändå svälter tiotusentals barn ihjäl varje dag. Människor hålls nere i fattigdom och förnedring. Kvinnor utnyttjas och förtrycks i en könsbestämd maktstruktur som genomsyrar allt och alla."

Kort analys - Socialisterna vill ta hand om oss
I Socialdemokraternas program är det glasklart - de utgår från samhället, inte den enskilda människan. Samhället ska formas och samhället ska vara solidariskt. Mänskligheten är i socialismens ögon mer av en organism uppbygd av människor som celler.

I båda programmen syns också tydligt vad socialismen vill att samhället, kollektivet ska lösa. Det ska betvinga alla hot som svält, förtryck, tvång, krig och förnedring.

Jag tycker kollektivperspektivet är intressant. Visst är väl människan mer än summan av alla individer? Tillsammans har vi åstadkommit mycket bra, och mycket dåligt. Våra behov av social samvaro och social bekräftelse tycker jag talar för det finns viktiga frågor som berör många människor i grupp. No man is an island.

Men att synen på oss som ett kollektiv måste gå hand i hand med en syn på oss som offer accepterar jag inte. Varför måste kollektivet primärt skapas för att möta hot och hjälpa offer?

Nästan var jag än möter Socialdemokrater och Vänsterpartister så står de upp för de svaga i samhället, offren. Det har gett partierna en gloria av godhet som sitter grundmurad hos svenskarna - vänstern är snäll. I debatten ser man det i resonemang om "de små i samhället", "under- och arbetarklass" för att inte tala om Aftonbadets kampanj "Det nya hårda Sverige" där förlorare på regeringens politik radas upp vecka efter vecka.

Det finns riktiga offer
Ett modernt samhälle är förstås inte tomt på offer. Brottsoffer, personer med genetiska sjukdomar eller människor i drogberoende är det synd om på riktigt, och jag står för att vi med skattemedel gör vårt bästa för dem. Utan att se ner på dem eller beklaga oss. Det handlar om ett erkännande av livets nyckfullhet.

Men man vinner inga val på röster från de riktigt sjuka, missbrukarna och brottsoffren. Man måste ha mer än hälften av folket med sig. Det är det som är socialismens dilemma - de måste se minst hälften av oss som vinnare på ett socialistiskt system. Alltså måste hälften av oss vara beroende av stöd och hjälp i livet. Hälften av oss måste vara offer.

Vänstern är inte snäll
Kan det vara så? Att en majoritet i vårt land har det dåligt och inte får en vettig chans i livet? Att ropen på bröd, frihet och fred ekar även i vårt land? Att svensken i gemen är ett offer för några fås framgång och girighet och skulle duka under utan den snälla socialismen?

Nej. Jag köper inte socialismens tro på att hälften av svenskarna inte skulle klara sig utan en jättestor offentlig sektor, bidragssystem, reglerad hyresmarknad och statliga monopol. Och jag köper definitivt inte att en sådan människosyn är snäll.

Vi är i grunden hjältar, inte offer!


Referenser (pdf:er)
Folkpartiets partiprogram
Centerns idéprogram
Socialdemokraternas partiprogram
Vänsterpartiets partiprogram

Ska vi förbjuda slöja i skolan?

Skolan är många barns enda fristad. Den enda plats där inte föräldrarnas och familjens värderingar är lag. Därför tror jag på skolan som en frihetskraft. Den ger alla en chans att bilda sig en egen uppfattning och en chans att kritisera familj och omvärld utifrån grundläggande kunskaper i språk, samhällskunskap och matematik.

När svenska folkskolan infördes 1842 fanns motståndet på flera håll. Kyrkan var emot. Konservativa politiker var emot. Och många föräldrar protesterade - barnen behövdes ju för arbete på gården! Skolans uppfostrande roll ansågs vara ett intrång i föräldrarnas inflytande över barnen.

Ett av statens syften med obligatorisk skolgång var faktiskt att kontrollera en växande befolkning och att stävja uppror och oroligheter. När jag själv studerade i Singapore för några år sen berättade en god vän från Indonesien att många blodiga uppror i hans hemland berodde på just det - människor utan (ut-)bildning som lurades att ingå i kravaller och plundringar. Det var t ex vanligt att uppvigla fattigt folk och sen ge dem några dollar för att de skulle gå bärsärkagång. Bondfångeri i sin värsta form.

Men ... under tiden för införandet av den svenska folkskolan fanns också en äkta tro på att folkbildning ledde till demokratisering. Liberalerna hade insett att människans frihet skapas genom kunskap. Ett barn som styrs helt av sina föräldrar blir inte plötsligt fritt vid 18 års ålder. Det fria valet bygger på en förmåga att välja och ett kritiskt förhållningssätt till de val som står till buds.

Så ... 2009 infinner sig några intressanta frågor om skolan och friheten:

1. Om föräldrarna väljer skola åt sina barn, t ex en religiös friskola, ges då barnen samma chans till ett fritt val av liv och tro?
2. Är skolans uppfostrande roll fortfarande ett sätt för staten att foga oss alla in i rådande statsskick och lagar?
3. Ska skolbarn fritt få bära religiösa symboler såsom slöja i den fria svenska skolan?

Låt mig försöka besvara dem alla tre.

Ska föräldrarna få välja skola?
Friskolereformen har gjort mycket gott för Sverige. Ungdomar får äntligen chansen att välja och lärare och pedagoger får äntligen chansen att satsa och att tjäna pengar. Luften känns friskare att andas i Skolsverige. Att sen barn och ungdomar ofta förlitar sig på sina föräldrar i valet av skola är inte konstigt.

Men vi har fått religiösa friskolor på köpet. Det är något jag i grunden är emot. Ett land med religionsfrihet kan inte låta skolan styras av specifika trosinriktningar. Det spelar ingen roll att även religiösa friskolor måste följa skollagen. Deras bärande idé är religion - en viss religion - och det är emot hela tanken att ge barn och ungdomar en chans att välja själva i livet.

Så svaret på frågan om föräldrarnas val av skola åt sina barn är - Ja, så länge det inte rör sig om religiösa friskolor.

Är skolan fortfarande statens sätt att foga befolkningen?
Blir vi styrda till goda medborgare via obligatorisk skolgång i nio år? Ja, till stor del. Vi får t ex lära oss att demokrati är bäst, att pengar (dvs abstrakta tillgångar) är bra och att det finns lagar och straff att förhålla sig till.

Många gånger går skolan för långt. Som när jag i nian fick lära mig att staten ska stävja lågkonjunkturer med investeringar. Det är princip att säga åt barn att en viss gren av nationalekonomi är sanningen. För att inte tala om drogundervisningen som var grovt överdriven. Visst, skräckhistorierna höll säkert en del borta från alkohol och marijuana men var de sanna? Njae.

För egen del tycker jag skolan främst stympade mina drömmar och idéer om något annat än ett liv som arbetstagare. "Klipp dig och skaffa dig ett jobb!" var liksom grundbudskapet. Nu talar politiker allt oftare om vikten av att lära ut entreprenörskap. Fler måste utveckla egna idéer om vi ska få några nya Ericsson och Volvo.

Så svaret på om skolan är ett statligt instrument för att styra befolkningen så svarar jag - Japp, bland annat.

Slöja - ett fritt val?
Så sista frågan då ... ska barnen få välja fritt vad de har på sig, inklusive religiösa symboler?

Först vill jag då ge en kort tillbakablick till den "fria" skola jag gick i. Där var trycket stenhårt på vad man skulle ha på sig! Hur jeansen skulle se ut. Vilken ryggsäck man hade. Vilken parfym man sprayade på sig efter idrotten. Vilket märke det var på kalsongerna. Vilka skor man hade på fötterna. ... Särskilt fritt var det inte.

Slutsatsen blir då att de som skriker att slöjor ska förbjudas på svenska skolor borde stå för skoluniform. Det är det enda sättet att frigöra barnen från alla pekpinnar om kläder. För egen del är det en helt OK åsikt även om jag inte delar den.

Utan skoluniformer så tycker jag att diskussionen om slöjor faller. Visst, slöjan är nog i botten en symbol för ett manssamhälle. Visst, det är föräldrarna som valt åt barnen. Men hallå, hur mycket bättre mår tjejerna av att det blir ett jättebråk om det? Satsa istället på att skolan de går på ger dem kunskaper och självförtroende nog att välja själva. Slaget om slöjan avgörs när tjejen i fråga blir myndig - det är då skolan måste ha hunnit ge henne en chans till frihet.


Referenser
"Skolstart – den svenska folkskolans historia"

Sverige förtjänar svartarbete

Jag har arbetat svart. Flera gånger. Som sångare i hårdrocksbandet Superset fick jag i princip alltid svart betalt efter spelningarna. Moraliskt försvarade jag det ungefär så här:

• Små belopp. Det rörde sig inte om några stora pengar. Max 1000 kr per spelning. Dvs en timpenning på under 50 kr, alla timmar kväll och natt.
• Branschstandard. Musiker på pubar och mindre ställen får alltid betalt svart. Hade vi krävt vita pengar hade vi antagligen inte fått några spelningar. Man tjafsar inte om sånt.
• Jag var inte rik. Jag arbetade under den här tiden som doktorand och tjänade ca 24.000 kr/mån. Mer än många men i mina ögon var jag inte rik. Då kunde jag gott ha de där svarta pengarna.

Skattefusk i parti och minut
Så hur moraliskt förkastlig är jag med mina svarta tusenlappar? Enligt rådande etik ... inte särskilt. Några aktuella exempel:

• Idag skriver svenskan om att 7 av 10 caféer i Stockholm kör svart.
• Förra året granskade Skatteverket 660 fåmansföretag som man misstänkt för fusk. Och hos 80 procent av företagen har man kunnat fastställa fusk med så kallad omfakturering där privata köp omfaktureras på firman.
• Skatteverket slår fast att vi jobbar mer svart än vi bidragsfuskar och det med rejäl marginal.

Alltså haja - långt över hälften av alla fik fuskar med skatten! För att inte tala om hantverkarbranschen. Jag hörde mig nyligen för om ett hantverksjobb och fick veta att det kunde bli svårt att få någon att göra det vitt. Det är liksom inte några stycken som kör svart. Det är en jäkla massa. Hur kunde det bli så?

Alla medskyldiga
Det är i grund och botten vi svenskar som är skyldiga till att det ser ut så här. Ett samhälle får den svarta marknad det förtjänar. Ju högre skatt vi har desto mer lönar det sig att fuska och ju fler som fuskar lite till mans desto större blir acceptansen för fusket. Vi sitter nu i en situation där vi har en av världens högsta skatter, en allmän uppfattning att svartjobb inte är så farligt och en grundmurad uppfattning att en pizza ska kosta max 55 kr.

Systemet lurar sig självt
Men det är arbetsgivaren som tjänar mest på svartjobb! säger Ekobrottsmyndigheten. De hänvisar till att arbetsgivaren slipper betala in arbetsgivaravgift vid svartarbete. Ha! Där bet sig systemet i svansen! Det socialdemokratiska Sverige har nämligen länge försökt dölja för oss svenskar hur mycket skatt vi betalar. Därför får nästan ingen se arbetsgivaravgiften på sitt lönebesked. Och det har självklart lett till att svenskarna inte vet att det finns en sån eller hur stor den är. Därför fattar heller inte svartjobbarna hur mycket arbetsgivaren sparar och hur mycket samhället luras.

Som tur är är flera borgerliga politiker inne på att fixa till det här, t ex Ola Sundell (m).

Om du nu skulle vara en av dem som tror att lönen är det du "får innan skatt" så kan jag nämna att det först har betalats in en arbetsgivaravgift på 31,7 %. Utöver de 30-55 % som stod som skatt på ditt lönebesked.

Alla kan inte jobba svart
Så då kör vi då - svartjobb åt alla. Nej, så lätt är det inte. Stora delar av arbetskraften kan inte jobba svart. Jag som expertkonsult inom IT har extremt små möjligheter att fiffla med mina pengar. Så ser det ut för de flesta tjänstemän. Landstingsanställda har också svårt att jobba svart. Lärare, administratörer ...

Vi är demokratiskt överens om att vi gemensamt ska betala för hela folkets sjukvård, polisväsende, försäkringssystem, försvar och infrastruktur. Trots det så arbetar stora grupper svart. Många av dem som jobbar svart har sedan mage att skälla ut kapitalismen och demonstrera mot klyftorna i samhället. Det är där jag tycker moralen rasar samman och girigheten visar sig.

Arbetar man i huvudsak svart så har man i mina ögon förverkat sin rätt att gnälla på samhällssystemen.

Blattar och snutjävlar

Man lägger ner förundersökningen mot poliserna i Malmö som sagt "blattajävlar" och "apajävel" under höstens insats i Rosengård. Hets mot folkgrupp kräver att budskapet blivit spritt, så tillmälen inne i en bil räcker inte.

Den offentiga moralen
Nu är det brösttoner från många håll. Polisledningen är jättearg. Integrationsminister Nyamko Sabuni är jättejättearg. Invandrare i Rosengård är kanske rätt arga de med?

För mig är det här ett klockrent exempel på den offentliga moralen. Ni vet, den där moralen som är summan av allas vår privata moral - hög som Mount Everest, präktig och ouppnåelig.

Alla vet att det förekommer smygrasism inom polisen. Alla vet också att attityden mot polisen är rätt dålig hos många av dem som orsakar kravaller. Ändå blir folk chockade och indignerade när det kommer ut i offentligheten. "Va? Använder polisen fula ord under kravaller?!"

Apajävel säger en frustrerad polis
För mig är förnedrande tillmälen som blatte och apa mest ett tecken på det frustrationsgap som har uppstått i våra segrerade områden. Polisen har en nästan omöjlig uppgift att skapa ordning mitt i en soppa av tillresta vänsterradikaler, understimulerade ungdomar och krigstrauman. Många invandrarungdomar känner sig utanför samhället och tycker hela svenskheten suger. I det gapet är inte ord som "blattejävel" och "snutjävel" så konstiga.

Men vi som sitter i våra fina bostäder, med ett rimligt lönekonto och längtar till kvällens Melodifestival kan kosta på oss att bli riktigt moraliskt upprörda. Och eftersom vi blir det så måste våra folkvalda bli det med.

Skulle kicken hjälpa nån?
OK, låt oss nita de här rasistpoliserna rejält då. Vi sparkar dem och kommunicerar ut att polisen med sitt våldsmonopol minsann är utbildade och får betalt för att bete sig professionellt och korrekt även på ställen som Rosengård. Rätt så. Det är en linje som t ex Leif G W Persson driver.

Men hur många unga i Rosengård mår bättre då? Skrattar de hela vägen till den stängda moskén? Minskar våldet, drogerna och utanförskapet? Nej, det är bara ett tydligt uttryck för samma unkna segregation där vi (svennarna) säger att ni (polisen) måste bete er snyggt mot dom (blattarna). Inga möten, inga riktiga lösningar, bara uppblåst offentlig moral.

Haja läget
Jag tror mer om oss. Ja, självklart ska vi bli förbannade på poliser som är rasistiska. Men vi ska också orka prata om vad det betyder. Vad är orsaken? De aktuella poliserna bor säkert också i Malmö och mår skit av att det är otryggt. Folk i Rosengård är inte nöjda, särskilt eftersom det var ditrest AFA-folk som stod för stora delar av våldet under kravallerna.

Mest förtroende får jag för såna som Bejzat Becirov, vd för Islamic Center i Rosengård. Gällande den aktuella händelsen vill han tona ner betydelsen:

- Alla människor kan göra fel. Man behöver inte vara en dålig människa för att man säger dumma saker.

Dra en månadslön för de aktuella poliserna, be om ursäkt i en tidning som faktiskt läses av Rosengårdsborna och sluta sen snacka om det. Fortsätt istället göra det som behövs i Rosengård och lägg vettig intern tid på att förbättra polisens attityd.

Moralapor.

Jag har inget att dölja!

Är det OK att man sparar all SMS-trafik för att kunna spåra brottslingar och terrorister?
- Ja, jag har inget att dölja.

Ska vi ha mer videoövervakning i offentliga miljöer för att motverka brottslighet?
- Ja, jag har inget att dölja.

Bör staten få avlyssna mejltrafik in och ut ur landet i syfte att främja rikets säkerhet?
- Ja, jag har då ingenting att dölja.

Ett vanligt argument
Visst har ni hört det med- ”Jag har inget att dölja.”? Det tillsynes gångbara argumentet för att godkänna ökad övervakning och spårning. Jag tycker det är ett lamt, insiktslöst och tomt argument. Och efter att ha läst den amerikanske juristen Daniel Soloves artikel ”I've Got Nothing to Hide" and Other Misunderstandings of Privacy” så har jag försökt bena ut varför argumentet inte håller.

Vad innebär uttalandet?
Uttalandet ”Jag har inget att dölja” tar utgångspunkt i en snäv, personlig syn på saken - ”Så länge min personliga integritet inte skadas så är alla säkerhetsåtgärder OK.” Men frågan rör inte en person utan många. Därför är det rimligt att tolka ett sådant uttalande som ”Folk bör inte ha något att dölja”. Sedan kan man fråga sig vad en person som verkligen har något att dölja skulle säga? Antagligen ”Jag har inget att dölja”. Uttalandet är med andra ord rätt tomt.

När vi säger att vi inte har något att dölja så menar vi bara att vi har rent mjöl i påsen, att vi inte beter oss olagligt. Men har de som analyserar din elektroniska information rent mjöl i sin påse? Så länge vi inte vet vilka som kommer kunna använda den insamlade informationen, eller till vad, så kan vi inte avgöra om vi vill dölja något.

Ett potentiellt demokratiproblem
Problem med personlig integritet kokas ofta ner till problem med övervakning, till exempel övervakningskameror på offentliga platser eller filtrering och lagring av elektronisk kommunikation. Om man ”inte har något att dölja” så är väl sådan övervakning inte ett problem? Ett misstag vi gör i den argumentationen är att vi antar att människors beteende inte påverkas av övervakningen. I själva verket riskerar vi att folk ändrar sitt beteende, att de till exempel drar sig för att nyttja sina demokratiska rättigheter såsom yttrande- och föreningsrätt. Och just sådana effekter där människor väljer att ändra sitt beteende, där människor väljer att inte göra något, är mycket svåra att mäta. Kommer vi att märka om mejlfiltreringen gör att folk inte vågar skriva vad de tycker?

Flera informationskällor blir tillsammans ett problem
Nästa sak som alltför ofta glöms bort i frågan om personlig integritet är aggregering av information (samkörning). En enskild bit information kan mycket väl vara harmlös i sig och försvaras med ”Jag har inget att dölja”. Men i kombination med annan personlig information så kan samma harmlösa information utgöra en viktig pusselbit i något som skulle upplevas kränkande. Vart du åker, vid vilken tid på dygnet och vilken dag i veckan kan tillsammans med dina surfvanor säga mycket mer om dig än varje liten informationsbit för sig. Om vi som övervakas inte vet hur information samkörs och aggregeras så har vi egentligen inget underlag för att påstå att övervakningen är OK.

Information om framtiden, inte bara historien
Uttalandet att man inte har något att dölja rör givetvis dåtid - ”Jag har hittills inget att dölja”. För att det ska gälla i framtiden förutsätts att samhället eller organisationen fortsatt tycker att ditt beteende och dina åsikter är legitima och att den insamlade informationen inte kommer att kunna användas på något nytt sätt - jämför det svenska insamlandet av blodprov från spädbarn från och med 1975 med vad vi idag kan göra med DNA-analys. Dåtid i all ära, men om man funderar på varför informationen samlas in så inser man att den ofta syftar till att förutsäga våra framtida beteenden. Det är ju en av de bärande idéerna med övervakning för brotts- och terrorbekämpning. Att samla in din personliga information och tolka den i all framtid för att räkna ut om du utgör en säkerhetsrisk har med andra ord en tämligen vag koppling till uttalandet ”Jag har inget att dölja”.

Om du plötsligt får svårt att få jobb inom svenska myndigheter eller om banken plötsligt är ovillig att låna ut pengar till dig, och du dessutom inte får veta varför, då handlar det inte om huruvida du har haft något att dölja eller ej. Någon har dragit slutsatser om dig och du är inte tillfrågad. Du kan inte ens rätta till eventuella fel som har uppstått i bearbetningen av ”hemlig säkerhetsinformation”.

Datorer och personlig integritet
OK, över till våra älskade datorsystem. Först kan vi konstatera att datorer som samlar in och processar information i egentlig mening aldrig kan skada personlig integritet. Det är först när någon människa eller mänsklig organisation får, ser eller hanterar informationen som den personliga integriteten spelar in. Men vi behöver alla se till att inte mer personlig information än nödvändigt lagras och processas i våra IT-system. Låt det inte gå slentrian i en så viktig fråga.

I Sverige regleras den generella användningen av personlig information i Personuppgiftslagen och i specifika fall i lagar som Patientdatalagen. Bryt inte mot lagen.

Har vi verkligen inget att dölja?
Handen på hjärtat - har du inget att dölja? Vi har alla massor som vi inte vill skylta med. Några exempel - familjetrassel, surfvanor, otrohet, depression, abort, sjukdomar, sexuell läggning, missbruk, eller en så enkel sak som att du söker nytt jobb för att du är trött på ditt nuvarande. Det handlar inte om olagliga saker, bara om att vissa delar av livet är privata.


Referenser
"I've Got Nothing to Hide" and Other Misunderstandings of Privacy
Personuppgiftslagen, PUL
Patientdatalagen


[Det här är i allt väsentligt en återpublicering av min krönika på Microsoft Developer Network i Sverige. Den publicerades ca en månad innan FRA-debatten bröt ut.]