Finansministern har kommit med svarta prognoser. P J Anders Linder, SvD, säger "Spendera med måtta" på sin blogg. Men intressantast är hans känga åt DN och deras nykeynesianism. Jag kommenterade den nya tron på Keynes i en bloggpost i januari (under rubriken Statliga åtgärder).
Skönt att Borg håller i plånboken. Östros gör sitt jobb men han har fel.
(Förlåt att jag skriver så lite här just nu men jag är i Tyskland på tjänsteresa och bloggar i jobbet)
Tio år med Kamanchi Sly AKA Unknown MC
3 dagar sedan
4 kommentarer:
Hej John,
Tycker det börjar bli lite väl mycket vilt fäktande och lite analys bakom dina nationalekonomiska resonemang. Jag upplever att både du och P J Anders Linder använder keynesianism som ett skällsord, samtidigt som båda till stor del argumenterar för finanspolitiska lösningar av keynesianskt snitt.
Du själv skriver i den refererade bloggposten att "Staten får gärna ta tillfället och satsa på den offentliga sektorn. Under lågkonjunkturen kommer det finnas gott om kompetent arbetskraft..." och Linder skriver "Färdigplanerade infrastrukturprojekt bör sättas i gång meddetsamma...", båda låter som varianter av att "staten går in aktivt och köper varor och tjänster för att stävja arbetslösheten" (vilket var din egen tolkning av Keynes teori).
Läser man någon nykeynesian, exempelvis Krugman så märker man snart att de, precis som Linder, inte förespråkar att man öser ut pengar genom skattesänkningar utan snarare argumenterar för att staten måste se till att åtminstone någon efterfrågar företagens produkter när vanligt folk börjar stoppa pengar i madrassen i väntan på sämre tider och företagen tillfälligt har svårt att finansiera sina investeringar. Ett av huvudargumenten för att en finanspolitisk intervention behövs i det läge vi befinner oss i just nu är att penningpolitiken inte längre räcker till då räntan inte kan bli lägre än 0%.
Vidare måste jag ifrågasätta din kommentar om att den nuvarande krisen är "kapitalismens triumf". Jag tycker det börjar bli pinsamt uppenbart att kapitalismen inte fungerat sådär jättebra på senare tid, eftersom det har skapats företag som gör väldigt dåliga affärer men som samtidigt är så viktiga att samhället inte har råd att låta dem gå omkull. Till och med Alan Greenspan har ju hittat skavanker i teorin om den självreglerande marknaden. Därmed inte sagt att Lars Ohly ensam skall få bestämma hur många traktorer vi producerar, men precis som vi till stor del reglerat det naturliga urvalet, inte för att det är en dålig process men väl för att samhället blir mindre produktivt om vi inte har en gemensam etik, så mår nog samhället bäst av att vi också reglerar valda delar av kapitalismen. Skyddsjakt på investment bankers någon?
Intressanta kommentarer.
Visst fäktar jag vilt. Jag är inte nationalekonom :).
Låt mig citera artikeln "Welcome back, Keynes" från 28/1 i år:
"Att det åter uppstått snudd på konsensus kring återgången till Keynes demonstrerades tydligt vid G20-mötet i november då deltagarländerna lovade att, helt i enlighet med Keynes idéer, använda finanspolitik för att stimulera sin inhemska efterfrågan för att rädda jobben."
Notera
"... snudd på konsensus kring återgången till Keynes ..."
När stora grupper står och sjunger i kör "Keeeeeyneees!" eller "Klimaaaaatförstöööring" så blir jag skeptisk. Det är min natur.
Keynes är en pågående trend. När nya politiska trender kommer har man alltid fyra möjligheter:
1. Vara tyst
2. Hålla med och njuta av ryggdunkningarna
3. Läsa på som fasen och kritisera utifrån kunskap
4. Ifrågasätta trenden trots brister i kunskap
Jag väljer i princip alltid mellan reaktion 3 och 4. Begränsat med tid och bristande kunskap om nationalekonomi tvingade mig till 4 den här gången.
Min skepsis grundar sig på när detta tjat om Keynes kom. Det kom inte under högkonjunkturen utan lite lagom lägligt när vinden vänt. Kappan efter vinden. Visst, Keynes teorier handlar om depressioner och vi befinner oss i en depression men jag är i grunden skeptisk till folk som "hittar" rätt teori när det passar dem.
Kritiken mot dem som trott på kapitalismen formuleras enligt mig på konstiga sätt. Som uttalandet att "Den värsta globala finanskrisen på 60 år har inneburit ett grundskott mot den nyliberala tron på den ”fria marknadens” förmåga att skapa ekonomisk stabilitet och full sysselsättning." Jag har aldrig påstått att den fria marknaden ska skapa ekonomisk stabilitet och full sysselsättning. Det låter som mål för kommunismen, inte liberalismen. För mig är den fria marknaden en förutsättning för utveckling, effektivitet och rättvisa.
Vilka är det som skriker efter statliga pengar med Keynesklubban i högsta hugg? Volvo som nolltaxerat i åratal? Banker som har haft miljardresultat i åratal? Svenska industriföretag med relativt högavlönade anställda. Anställda som privat handlar prylar tillverkade i Kina där motsvarande arbetare kanske tjänar en 30:ndel?
Jag tror det bara är det gamla vanliga egenintresset som spökar. "Shit, pengarna tog slut. Vad ska vi göra nu? Finns det nån schysst teori att damma av så vi kan påstå att staten ska betala? Welcome back, Keynes!"
Så här skrev jag i januari (hela citatet): "Staten får gärna ta tillfället och satsa på den offentliga sektorn. Under lågkonjunkturen kommer det finnas gott om kompetent arbetskraft för att modernisera svensk vård och omsorg till exempel. Men håll de statliga tassarna borta från företagandet."
Vad menade jag med det? Jo, att offentlig sektor kan vinna på en satsning i en lågkonjunktur. Inte för att fixa problem åt marknaden utan för att att fixa sina egna problem. Det är lättare att pressa priser och att hitta kompetent arbetskraft i en lågkonjunktur. Därför kan vi just nu få mer välfärd per skattekrona. Do it. Om det hjälper marknaden så är det en bieffekt.
Trenden idag är att skrika "Kris!", "Kapitalismens fall!", "Depression!" och "Keynes!". Jag tror inte så mycket har ändrat sig på tio månader. När det blir rejäl lågkonjunktur så skriker alltid majoriteten. Jag tänker låta det gå lite mer tid innan jag byter ideologi. Min idé var ju att min ideologi skulle gälla både i goda och dåliga tider.
Saknar ryggdunkningarna dock. Berätta gärna hur det är på den andra, "rätta" sidan. ;)
Jodå, här på den rätta sidan skålar vi i rosé, dunkar varandras ryggar och skryter ikapp om miljarderna vi satt sprätt på...
Allvarligt talat så har jag inte så mycket problem med din slutsats, att Borg gör rätt i att hålla i plånboken, som resonemanget för att ta sig dit. Naturligtvis är det så att Keynes modell förvandlats till en fad och precis som med alla andra fads så hoppar en massa mediokra lycksökare på tåget och menar att just det de pysslar med också omfattas av konceptet i fråga (jmf: "Titta på mig, jag har en hemsida om mina katter. Jag erbjuder "tjänster i Molnet".) Det motsäger ju dock inte att Keynes modeller, precis som andra fadifierade koncept, har en hård kärna av verklig kunskap som rätt applicerad kan skapa verkliga värden. Naturligtvis är det jobbigare att skilja agnarna, de som påstår att de håller på med x, från vetet, de som håller på med x, än att bara hälla allt i samma säck och kasta alltihopa, men det betyder fortfarande inte att den grundläggande teorin är falsk.
Tre intressanta frågor man bör ställa sig är: 1) Varför avfärdade man en gång i tiden Keynes idéer om statliga stimulanser i lågkonjunkturer. 2) Varför dyker de helt plötsligt upp här och nu? 3) Är de relevanta för Sveriges situation?
Keynes grundantagande var ju, som jag refererade i min förra kommentar, att den arbetslöshet och låg tillväxt som uppstår under en lågkonjunktur inte i första hand beror av utbudet, det vill säga de som arbetar eller de produkter som företagen säljer, utan är ett problem med efterfrågan. När tidningarna börjar med krigsrubriker, arbetslösheten stiger och olika domedagsprofessorer uttalar sig varje tv-sändning vill folk ha cash, inte prylar. Folk, speciellt om de blir arbetslösa eller tror att de snart skall bli arbetslösa, slutar köpa inte bara saker som de inte behöver, utan allt som de absolut inte måste ha. Det leder till att företagen måste dra ned sina investeringar, sänka takten i fabrikerna och säga upp konsulterna, vilket skapar ännu lägre efterfrågan på produkter.
Före Keynes trodde man att detta berodde på att utbudet av varor antingen var fel eller att priserna var för höga. Det Keynes insåg var att vare sig priser eller typen av varor inte spelar någon större roll. Om du exempelvis tror att du är på väg att bli arbetslös så kommer du inte att måla om huset även om du får färgen till självkostnadspris och målaren nästan jobbar gratis, inte heller kommer du att köpa en ny diskmaskin även om den gamla läcker och inte längre går att använda och att du unnar dig att gå på bio är ju bara att glömma. Detta gäller även företags beteenden och de sektorer som drabbas först och hårdast är därför ofta sektorer där ett köp innebär en stor investering för den som köper, exempelvis fordonsindustrin, byggindustrin och verkstadsindustrin. Keynes noterade att om man kan upprätthålla efterfrågan i de sektorerna så är mycket vunnet eftersom företagen och de anställda i de sektorerna i sin tur kommer att efterfråga varor och tjänster ifrån andra sektorer.
Staten har i princip två sätt att uppehålla denna efterfrågan. Antingen kan man sänka räntorna så att det blir billigt och enkelt att finansiera investeringar för de företag och privatpersoner som inte tror att de är direkt hotade av krisen, eller så kan staten själv investera i saker som den behöver eller sponsra samhällsnyttiga investeringar och på det sättet dra igång en kedjereaktion och vända konjunkturen. Exempel på det tidigare är pappersindustrin som tagit för vana att göra stora investeringar under lågkonjunkturer, då kapital, arbetskraft och insatsvaror är billiga samtidigt som efterfrågan inte kräver att maskinerna snurrar dygnet runt alla dagar i veckan. Exempel på det senare kan vara ROT-avdrag, skrotningspremie för miljöfarliga bilar eller utbyggnader av järnvägsnätet.
Efter andra världskriget använde man sig i många länder flitigt av statskassan för att investera sig ur lågkonjunkturer, men kom samtidigt till en viktig slutsats; nämligen att uppstartstiden för projekt som är så omfattande att de har potential att påverka konjunkturen är så lång att konjunkturen i regel redan har vänt innan de börjar ge effekt. Keynes metod föll därför i glömska, inte för att den på något sätt var felaktig, utan för att den helt enkelt var för svår att använda. Regeringarna klarade helt enkelt inte av att göra så bra prognoser att de kunde pricka botten i lågkonjunkturen, utan insatserna ledde mest till inflation i början av nästa konjunkturcykel.
Istället gick man över till att bara motverka konjunkturrörelser med hjälp av att variera räntan. I många länder har centralbanken som explicit uppgift att arbeta för att tillväxten hålls uppe. I Sverige har vi det implicit genom att riksbanken arbetar för att kontrollera prisökningstakten (något som man för övrigt gör även i högkonjunktur genom att höja räntan så att efterfrågan på investeringsvaror, fortfarande inte utbudet, minskar).
Så varför är Keynes helt plötsligt tillbaka nu? Två anledningar: För det första så gör finanskrisen att trixet med att låta näringslivet investera sig självt ur lågkonjunkturen helt enkelt inte fungerar. Det spelar ingen roll att riksbanken sänkt den korta räntan till 1 %, bankerna törs ändå inte låna ut pengar till företag eller privatpersoner. (Det är det som Anders Borg har skällt efter hela hösten.) För det andra så är lågkonjunkturen synkroniserad över hela världen och de flesta bedömare spår att den både kommer att bli djup och långvarig, vilket gör att man för en gång skull faktiskt har möjligheten att få den effekt man förväntar sig av statlig stimulans.
Behöver vi då Keynes i Sverige? Man skall komma ihåg att de flesta analyser som görs och som förespråkar statliga stimulanspaket är av USA:s ekonomi och det är också från USA och Kina vi ser de största stödpaketen. Bakgrunden till detta är med stor sannolikhet att arbetslöshet i USA är ett mycket större problem än i exempelvis Sverige. Det är ju exempelvis fortfarande vanligt i USA att bara mannen arbetar, uppsägningstiden är två veckor, familjens sjukförsäkring betalas av arbetsgivaren och något socialförsäkringssystem som tar hand om de som står utan inkomst finns inte. Att bibehålla tillväxten och hålla folk i arbete är alltså oerhört mycket viktigare i USA än i Sverige där vi har tre månaders uppsägningstid, fri sjukvård och de flesta är med i en A-kassa. Visst, långtidsarbetslöshet frestar på även i Sverige, men det är ju inte shoppingvagn och soppkök direkt.
Rimligen så leder den sociala tryggheten i Sverige och andra europeiska länder också till att upprätthålla i alla fall den privata konsumtionen och när folk väl börjar bli arbetslösa så ökar ju statens utgifter i och med A-kassan. Vi har så att säga automatstimuli i vårt system. Från USA och Kinas sida argumenterar man dock för att de stimulansåtgärder som genomförs i dessa länder borde matchas bättre av Europa, eftersom mycket av pengarna som de två staterna satsar kommer att rinna över till Europa och att européerna därför åker snålskjuts genom lågkonjunkturen.
Huruvida mer bör göras ifrån svenska statens sida idag eller inte anser jag beror främst på två saker. Den första är frågan om vår automatstabilisering är tillräckligt bra för att krisen ska blåsa över av sig själv. Japan är ju ett prominent exempel på att lågkonjunkturer utan problem kan vara i tio år eller mer om man får en låsning i finanssektorn och hanterar situationen på fel sätt. Eftersom vi får betala med skattepengar hur vi än gör så kan det vara läge att göra en kalkyl på vad som blir dyrast; lite och länge eller mycket och kort.
Det andra är, precis som du själv är inne på, om vi kan få mer samhällsnytta genom att passa på att göra investeringar nu som ändå är planerade. Om valet står mellan att ha en elektriker som är arbetslös till 2013 för att sedan börja arbeta 200 % med ombyggnationen av Karolinska och ett antal projekt som privata näringslivet skjutit upp till nästa högkonjunktur, eller en elektriker som börjar arbeta på en tidigarelagd ombyggnad av Karolinska redan 2010 för att sedan jobba med något annat 2013, så vet jag ju vilket jag skulle välja alla dagar om jag var finansminister. Och kan man passa på att både hjälpa fordonsindustrin och samtidigt bli av med några 1.4-liter-milen-utan-katalysator-och-vettigt-krockskydd-plåthögar så är det säkert ingen dålig investering. Allt handlar om att få valuta för skattepengarna. Arbetslöshet, utöver de 3-5% naturlig arbetslöshet som vi alltid kommer att ha, och låg tillväxt är kapitalförstöring för staten, speciellt i ett land som satsat på fri utbildning och har omfattande statliga trygghetssystem.
Mycket intressant läsning, pks. Det börjar betala sig att blogga, dvs jag får bra input och ökad kunskap! :)
Nu är det inte så att jag totalt ignorerat vad Keynes faktiskt sa. Jag läste på några artiklar på nätet inkl Wikipedia när Keynestugget började.
Keynes analys byggde på att ökad arbetslöshet leder till minskad inflation och vice versa. Sen kom 70-talet med sin stagflation, dvs hög inflation och hög arbetslöshet. Det var vad jag förstår orsaken till att Keynes teorier övergavs.
Keynesiansk stabilisering av ekonomin sker genom expansiv finanspolitik (ökad statlig efterfrågan på varor och tjänster) men förutsatte också rörlig växelkurs vilket antyder att den inte riktigt var tänkt att lösa globala problem. Nu blir ju effekterna av vår rörliga krona väldigt mixade eftersom samma person som får sänkt lön (deflation) får uppleva höjda priser på de varor hon vill köpa eftersom de i så stor utsträckning är importerade.
Jag uppfattar därför det som att dagens situation är ny och att det vi ser är ett globalt finansiellt experiment. Vad händer när hela västvärlden kör expansiv keynesiansk finanspolitik?
Jag sätter min femhundring på att vi kommer uppleva en sjuhelsikes global baksmälla efter biljardrullningen. Antiglobaliseringen kommer vinna mark när de positiva effekterna uteblir, amerikanarna kommer fortsätta bygga dåliga bilar och höja sina tullar och Europa kommer behålla sitt idiotiska jordbruksstöd. Kommuniststaten Kina kommer äga än mer av det fria landet.
Som liberal mår jag dåligt.
Skicka en kommentar