Analys av valet 2010

Valet 2010 kanske aldrig blir klart. Om det inte blir omval i Värmland lär vi väl få minst tio konspirationsteorier att gotta oss åt framöver.

Men låt oss anta att det är klart. Då har vi följande att förhålla oss till:

• Alliansen gick framåt
• De Rödgröna gick bakåt
• Ytterligare ett parti, Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen vilket fördelade ut mandaten på fler partier och gjorde majoritet till minoritet för en regering som fått ökat stöd

Det mycket att fundera på efter ett sånt resultat. Varför kom SD in? Varför var Maria Wetterstrand så arg efteråt? Menar alla de etablerade allvar med att inte "ta i Sverigedemokraterna med tång"? Och har Sverige blivit kallare?

Här följer mina tankar ...

Mitt engagemang i valet

Mitt praktiska valarbete skedde sista veckan. Jag delade ut valmaterial och hälsade på folk i tunnelbanan och vid Fridhemsplan. Väldigt många positiva reaktioner, bara en handfull negativa. Mitt leende som backas av min uppriktiga och genuina tro på socialliberalismen räckte långt.

Jag var ju på valbar plats det här valet. Premiär för mig. Mitt främsta mål var att börja ta mig uppåt i partiet. Att vinna folks förtroende tar alltid tid så jag ville visa att jag är med. Ett antal vänner röstade dessutom på mig så jag tycker det hela känns bra. Nästa val tar jag ett steg till.

Tiden innan valrörelsen

Tänker man tillbaka två år så var det nattsvart för Alliansen. De låg lååångt efter i opinionen och jag fick ständigt höra att det var kört. Men jag hade en annan tolkning av läget.

Reinfeldt tog på sig ett tufft uppdrag som ledare för Sverige och "det nya arbetarpartiet". Det låg i potten att medborgarnas krav skulle vara höga. Hur uttrycker då valmanskåren det under mandatperioden? Jo, genom att ständigt elda på oppositionen och ständigt hota regeringen med att den kommer bli avsatt om den inte sköter sig. Det var precis det som den dåliga opinionen uttryckte. "Skärp er med sjukförsäkringen!" "Rör inte LAS!" "Håll ihop Sverige!"

Reinfeldt hörde och navigerade väl. Regeringsduglighet, uppfyllda vallöften och möten med vanliga medborgare hellre än politiska motståndare vägde tungt nog för att i tid vända vindarna och öka stödet för Alliansen.

Det rödgröna initiativet under mandatperioden

Under mandatperioden fick vi uppleva den rödgröna formationen till ett gemensamt regeringsalternativ. Den processen var nog smärtsam. Mest för S och V.

Socialdemokraterna var tvungna att göra detta samtidigt som man hade en kriskommision internt, det skälldes och gnälldes på Mona Sahlin (inte minst internt) och man konfronterades med sig själva som ett icke-dominerande parti. Hälften hade varit nog.

Vänsterpartiet var för första gången någonsin påtänkta för regeringsansvar. Hela 1900-talet hade man ägnat åt att vara en kritisk röst från vänster med tämligen extrema krav. Ska man vara i ständig opposition så ska man driva frågor till sin spets. Men om man aspirerar på ministerposter så går det inte. Bara det faktum att man till en början inte accepterade riksdagens budgetregler med utgiftstak säger mycket. Lägg till det Lars Ohlys slirande kring kommunismen så får man en tuff resa.

Miljöpartiet hade det nog något lättare. De seglade i en mer varaktigt god vind. Och den vinden hade mer att göra med storstadsväljares oro för miljön än om kritik mot Alliansen. Samtidigt får man inte glömma att Miljöpartiets vänstervridning har varit en långsam process. Länge ansåg man sig stå utanför höger-vänsterskalan. Med 2010 års valresultat så skulle nog den positioneringen ha varit betydligt trevligare för de gröna. Jag tror det högsta priset Mp fick betala för det rödgröna samarbetet var den där extra procentenheten långt ut till vänster som nu i princip cementerar dem som socialister. Helt i onödan.

Valrörelsen för Alliansen

Det var länge en otydlig valrörelse i fråga om vilka förslag som låg på bordet. Alliansen hade fyra år av politik som de rödgröna kunde kritisera. Samtidigt tog det väldigt lång tid innan vi väljare fick reda på vilket alternativ vi hade på vänsterkanten. Den väntan måste ha varit ännu jobbigare för Alliansen.

Visst, Reinfeldt lyckades få det att låta som att han var nöjd med att kritisera Sahlin för att inte ha kommit med några förslag. Och visst tog han några poäng på att ifrågasätta om de rödgröna skulle lyckas komma överens alls. Men på det hela taget så var det jobbigt. Politiken måste fram i dagsljuset och debatteras öppet. Önsketänkandet får inte avgöra riksdagsval.

Annars var det Moderaternas valarbete jag var mest imponerad av. Snacket om "det nya arbetarparitet" och sedermera "det enda arbetarpartiet" hade en klangbotten som sällan diskuterades i media, nämligen folkrörelsen. Jag har aldrig sett så många moderata valarbetare ute på fältet. Samma kommentar från bekanta i allehanda av Stockholms förorter. Moderater överallt. Denna gren som Socialdemokraterna lett i årtionden. Och som jag nämnde från mitt eget valarbete – ett leende, en hälsning och en genuin tro på politiken – det kan övertyga många. Jag tror M:s fältarbete var avgörande.

I kategorien detaljer vill jag nämna att Alliansen konsekvent hade färgaffischer, leende politiker på bilderna och ett lite mysskimmer över det hela. En ganska varm framtoning som kanske kunde upplevas oseriös om man ser väldigt allvarligt på politiken. Men i jämförelse med Socialdemokraternas svartvita affischer, ibland föreställande en sur Mona Sahlin med armarna i kors, så var det ett mer positivt budskap.

Valrörelsen för de Rödgröna

På väg in i valrörelsen hade de rödgröna fortfarande en stark medvind. En tämligen förrädisk medvind med facit i hand. De hade i samförstånd med vänstermedia byggt upp en tydlig bild av Alliansen som kallhamrade skattesänkare, oförmögna att se hur deras politik slog mot svaga grupper.

Min egen spaning av hur detta påverkade de rödgröna är att de klamrade sig fast vid sina framgångsfrågor – kritiken mot ändringarna i försäkringssystemen – och missade chansen att också skapa en politik för majoriteten. För trots allt är det ju så att 9 % arbetslöshet också betyder 91 % i arbete, och att människor i allmänhet är mer friska än sjuka. Att helt fokusera på frågor om utsatta är nog att vädja alltför ensidigt till svenskarnas solidaritet. Ja, vi vill vara ett varmt samhälle som inte kastar ut folk i elände. Men vi måste samtidigt vara ett framgångsland för alla som går upp på morgonen, tar sig till jobbet och drömmer om bättre boende, schysta semestrar, karriär och framgång.

Det var därför det gick så bra för Miljöpartiet. De står för en bättre framtid även för friska, välutbildade svenskar som arbetar. Solidariteten och omhändertagandet av alla offer blandas upp med en framåtkraft som engagerar oss alla, och som kräver något av oss alla.

När så valrörelsen tröttnat på fyra års tjat om "Det nya kalla Sverige" (ja, man kan bli trött på solidaritet om det är det enda budskapet) så hade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte mycket kvar i kappsäcken. Det blev snabba utspel inom områden där Alliansen med Anders Borg i spetsen excellerade. Regeringstrovärdigheten hamnade högt på agendan och Mona Sahlin som statsministerkandidat blev ett ok för de rödgröna.

Mycket av eftervalsdebatten har handlat om Mona Sahlin och mediernas slakt av henne. Jag håller med om att det var för mycket. Men mest för att jag var ganska trött på braskande rubriker om hennes låga förtroende. Jag mötte misstroendet mot henne bland bekanta på stan och på jobbet. Det var ingen nyhet. Folk tycker att hon har en samtalston som om hon talade till barn och folk tycker att hon schabblat för mycket tidigare. Lägg till det att hon är kvinna och ekvationen blir omöjlig.

Om Mona Sahlin sitter kvar tror jag hon har chansen att bli riktigt älskad. Hon är på väg mot en fighter-gloria. Lite som Jerry Williams. Hoppas Socialdemokraterna inser det.

Valrörelsen för Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna var nog tämligen säkra på sina riksdagsplatser valrörelsen igenom. Jag tror inte de etablerade partierna gjorde fel varken de gånger de tog debatten eller de gånger de ignorerade SD.

Om man nu ser SDs inträde i riksdagen som ett problem (jag ser det inte så) så måste man våga se tre saker enligt mig:

1. Det går jäkligt dåligt för unga, svenska män i landsbygd. Tjejerna och jobben flyttar därifrån. Klart som f*n att killarna blir desperata. Då blir missnöje och hat en naturlig väg för åsiktsbildningen. Frågan om unga män i landsbygden är mer tabu än integrationsfrågan. Den debatten har inte tagits i med tång. Inte ens av SD.

2. Vi har ett integrationsproblem. Mitt parti Folkpartiet har åtminstone vågat ta den debatten. Tyvärr till ett väldigt högt pris. Lösningen på hur infödda och invandrade svenskar ska kunna leva ihop, bygga ett samhälle ihop och tillsammans möta den globala konkurrensen ligger inte i snällism eller i att tysta ner frågan. Den ligger heller inte i att reducera integrationsfrågan till en "klasskamp" (Mona Sahlin) eller en "jobbfråga" (Fredrik Reinfeldt). Lösningen ligger enligt mig i att utmana både de infödda och de invandrade. Vi lever alla i en modell av omvärlden som bygger på våra erfarenheter. Om en kille bara ser arbetslösa invandrare så är det inte konstigt att han får för sig att invandrare är slöa. Om en invandrarman bara ser det sekulära Sverige så är det inte konstigt att han får för sig att svenskarna är moraliskt förtappade och något hans dotter inte ska beblanda sig med.

3. Den etablerade debatten når inte alla människor. Jag själv har säkert tillbringat 100 h med att lyssna och titta på olika debatter och analyser inför valet. Men det gör inte alla. Många dissar alltihop. Då blir valet reducerat till vad någon polare sa eller något man fått för sig. Man konfronteras inte med hur svåra frågor vrids och vänds. Ska vi nå dem som röstade på SD så måste vi vilja träffa dem. På deras villkor. Här tror jag skiljelinjen gick. Sverigedemokraterna visade intresse för människor som kanske inte hänger framför SVTs utfrågning av Maud Olofsson.

Kort: Det finns unga svenska män som ligger jäkligt risigt till, SD vågade möta dem och tog upp en fråga som borde diskuteras brett men som tystas ner.

Vad händer nu?

"En oklar parlamentarisk situation" har varit en vanlig kommentar de sista dagarna. Kanske. Jag tycker snarare att det råder en blocklåsning.

Vi tar det igen:

• Alliansen gick framåt
• De Rödgröna gick bakåt
• Ytterligare ett parti, Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen vilket fördelade ut mandaten på fler partier och gjorde majoritet till minoritet för en regering som fått ökat stöd

Om vi till den bilden lägger att både Alliansen och de Rödgröna lovat att inte på något sätt samarbeta med Sverigedemokraterna så blir det intressant.

Fredrik Reinfeldt annonserade redan på fredagen innan valet att han ville samarbeta med Miljöpartiet om Alliansen blev största minoritet. Det var inget han kom med på valnatten.

Mona Sahlin vill att vi ska frysa ute SD genom en majoritetsregering. Samtidigt vill hon hålla ihop de Rödgröna.

Maria Wetterstrand anser att MPs valkampanj har låst dem till vänsterblocket. "Vi har inte mandat att samarbeta med Alliansen". MP tillhör de Rödgröna "tills vidare".

Maud Olofsson vägrar kategoriskt samarbeta med Vänsterpartiet eftersom Lars Ohly är/var kommunist.

Så vad ska vi göra? Ja, det verkar bara finnas två alternativ – minoritetsregering med Alliansen eller koalitionsregering med Alliansen + de Rödgröna. Av de två är det sistnämnda sämst eftersom det skulle radera ut all offentlig debatt och försätta de Rödgröna i en situation där de har förlorat valet men ändå inte får vara en tuff opposition.

Min analys är att de Rödgröna blev arga på svenska folket. De ansåg sig ha rätt att regera Sverige och de kan inte riktigt smälta att Alliansen istället fick ökat stöd. Därför försöker de hamra in "det finns inga vinnare" och vägrar diskutera realistiska samarbeten.

Alliansen underskattade samtidigt den här besvikelsen och ilskan inom vänsterblocket. De insåg inte att uttalandet "vi regerar vidare" skulle slå igen den lilla dörrspringa som fanns till ett samarbete. Dålig fingertoppskänsla.

Det enda vi kan hoppas på nu är professionalism. Och min erfarenhet är att etablerade svenska politiker är rätt bra på det. De tar sig samman, hittar en smart formulering och gör till slut det rätta. Därför tippar jag på att Fredrik Reinfeldt kommer välja en ödmjuk framtoning och att MP och eventuellt S kommer ta ansvar för att det inte blir SD som avgör de viktiga frågorna.

Observera att jag med det inte menar att SD ska raderas ut genom nån "smart" röstning utan genom att Alliansen + MP + S gemensamt formulerar de viktiga frågorna och på det sättet garanterar att en tydlig majoritet av svenskarna representeras i besluten.

Slutsats

Totalt sett tror jag Valet 2010 varit bra för det svenska demokratin. Nu vet vi att allas röster räknas. Din, min, och den unge killen på landsbygdens. Bra!

Staten och det sociala kapitalet

Jag tänkte beröra ett modebegrepp. Ett modebegrepp som dykt upp i ett antal diskussioner och som upptagit en del av mina tankar senaste halvåret – socialt kapital.

Kortfattat kan man säga att socialt kapital handlar om hur mycket vi utan vidare litar på varann i en social grupp, t ex hur svenskar litar på varann i affärsuppgörelser. Sverige har ett internationellt sett stort socialt kapital och det kanske är det viktigaste som Socialdemokratin har skapat i vårt land?

Tillit som förutsättning för affärer

Till vardags arbetar jag ju med IT-säkerhet och där är tillit, eller trust, ett centralt begrepp. När IT-säkerhet kopplas till affärsnytta så hamnar fokus på tillit som förutsättning för affärer.

Vem gör du affärer med? Jo, butiker, företag och personer som du litar på inte kommer blåsa dig. Om det är första gången ni gör affärer så kommer du vara mer på din vakt och kanske vidta säkerhetsåtgärder såsom handpenning eller en säker mellanhand som Internetgirot när du handlar på Blocket.

Två saker kan få dig att frångå denna princip – desperation eller hopp om att göra ett rejält klipp, t ex köpa stöldgods. Men vid alla normala affärsuppgörelser så måste det finnas förtroende.

I många kulturer och ännu mer ofta mellan kulturer så bygger den här typen av tillit på formalia. Allt ska på pränt och varje sida ska skrivas under av någon ansvarig.

Men ju mer grundtillit som finns inom en kultur, ju mer vi litar på varandra utan kontrakt och underskrifter, desto smidigare går det att göra affärer. Och den typen av grundtillit kallas socialt kapital.

Två exempel

Två aktuella exempel från mitt yrkesliv ...

1. Jag var nyligen ansvarig för en internationell konferens som hölls i Sverige men anordnades av en amerikansk stiftelse. Vid flera tillfällen blev jag ombedd att ordna papper på saker som jag tyckte var klart. Ett exempel var bokningen av den stora konferenslokalen. Vi hade bokat, kollat alla rum och spikat pris men inte skrivit något kontrakt. Då blev amerikanerna oroliga. Det kan bero på att vi tillhör olika kulturer (mindre tillit mellan kulturer än inom en kultur) men jag tror det också beror på att USA har mindre socialt kapital än Sverige.

2. En affärsbekant jag högaktar försökte lugna mig i en situation där vi utförde kvalificerat arbete utan att ha ett kontrakt. "Tänk om de blåser oss?" sade jag. Han svarade "Nej, sånt händer inte. Om de ser att vi har gjort ett arbete så kommer de betala. Det kanske tar lite tid och vi kanske får förhandla lite men i Sverige så blir man inte blåst." Jag tror han har rätt. Här uppfattar man inte att man tjänar på att blåsa folk bara för att man kan.

Löneklyftor och socialt kapital

Nu till en intressant reflektion. Jag tror det var min vän Mikael som först tog upp det, nämligen Sveriges små löneklyftor som potentiell orsak till vårt sociala kapital.

På Mona Sahlin kan man lätt få intrycket att löneklyftorna i Sverige är gigantiska men så är inte fallet. Inkomstklyftor mäts med ett så kallat Gini-index där 0 representerar en helt platt struktur (alla tjänar lika mycket) och 1 som är den teoretiska gränsen där en person tjänar alla pengar och alla andra tjänar noll.

Störst löneklyftor i världen har Namibia med ett Gini-index på 0,7. Minst löneklyftor i världen har Danmark och Sverige med ett Gini-index på 0,25. Man ser det tydligt på nedanstående världskarta där Skandinavien är en isolerad mörkgrön ö.

Så vad har våra extremt låga löneklyftor för effekt? Ja, enligt många så finns en korrelation mellan låga inkomstklyftor och stort socialt kapital. Här är en plott av socialt kapital (y-axeln) vs Gini-index (x-axeln) för USAs femtio stater:

Orsakssambandet är nog inte uträtt men de två indexen verkar följa varann hyfsat i alla fall så antingen finns det ett orsakssamband eller så finns en tredje faktor som orsakar båda dessa fenomen.

Socialdemokratins förtjänst?

Så varifrån kommer vårt svenska sociala kapital? Den svenska Socialdemokratin är inte en alltför vild gissning. Byggandet av välfärdsstaten med världens högsta skatter har sannolikt lett till en högre tillit oss svenskar emellan.

Könslan av att "vi tar hand om varann" och den enorma kontrollapparat som staten har byggt upp gör att vi litar på varann. Och som smörjmedel för affärer så måste man ge Socialdemokraterna en eloge för det.

Det sociala kapitalets baksida

Om det här nu är en mirakelmedicin så borde väl alla köra enligt den svenska modellen? Nja, det finns ganska tydliga baksidor.

Socialt kapital delas in i kategorierna "överbryggande" och "sammanlänkande". De positiva effekterna som nämndes ovan kan i mångt och mycket kopplas till kategorin överbryggande. Den sammanlänkande delen har andra effekter.

• Ökande gruppmotsättningar och exkluderande av främmande personer. Se på Sveriges integrationsproblem.
• Begränsad frihet och starkt normativa krafter. Se på den svenska Jantelagen.
• Stora gemensamma krav på individer. Se den svenska beskattningen.

Min betraktelse

Jag inser självklart att jag är del av den här kulturen. Jag är uppväxt med vårt sociala kapital, våra små inkomstklyftor, våra normativa krafter och vår Jantelag. Samtidigt har jag haft förmånen att resa hyfsat mycket och arbeta med folk från både Asien och USA. Det har gjort mig ödmjuk inför att samhällen kan fungera utmärkt utan att köra den svenska modellen.

Jag har också många vänner som valt att lämna Sverige antingen permanent eller under längre perioder och de har många gånger kännt sig frigjorda. De har kommit till länder och kulturer där staten inte alltid är svaret på frågan om ansvar, där högre skatt inte alltid är svaret på hur det gemensamma ska utvecklas och där man mycket väl får vara duktig och bra.

Men i de där länderna och för egen del när jag bodde i Singapore så har det trots allt ha varit betydligt mer pappersarbete och fler har nog blivit blåsta. I andras ögon kan nog vi svenskar verka lite naiva. Kanske på grund av eller tack vare vårt sociala kapital.

Frihet är större än rättvisa

Politiken är fylld av värdeord. En del positivt laddade, andra negativt. Jag har försökt vara ärlig mot mig själv och koppla positiva värdeord till respektive riksdagsparti. Här är min lista på vad jag förknippar partierna med:

• Vänsterpartiet -- hjälpsamhet
• Socialdemokraterna -- rättvisa
• Miljöpartiet -- samspel
• Folkpartiet -- frihet
• Centern -- framåtanda
• Moderaterna -- respekt
• Kristdemokraterna -- moral

Extra allt

Politiker kapar gärna åt sig så många som möjligt av de positiva orden. Det blir extra allt av alla positiva ord man kan klämma in. Debatten om Moderaterna som det nya arbetarpartiet har kantats av en debatt om vilket parti som äger vissa ord.

För mig som liberal så är förstås ordet frihet viktigt. Folk med andra sympatier anser kanske att just deras parti äger ordet frihet men jag vill se det som liberalernas stämpel. Därför blir jag tämligen arg på att Socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning heter Frihet och att de har domänen http://frihet.se.

Frihet och rättvisa -- de starkaste orden

De två starkaste orden i min lista ovan tycker jag är frihet och rättvisa. Många skulle nog till och med sätta likhetstecken orden emellan. Men jag tycker det finns en viktig distinktion.

Låt oss analysera dem lite mer.

Frihet och rättvisa i de mänskliga rättigheterna

Man kan försöka bilda sig en uppfattning om orden frihet och rättvisas tyngd i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Första meningen i deklarationen lyder "Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter." Där tycker jag man anar båda orden, men kopplingen till frihet är enligt mig större än till rättvisa.

Frihet förekommer sedan flitigt. Redan i artikel tre så står det "Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet." I artikel 18 läser vi "Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.", i artikel 19 "Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet." och i artikel 20 "Envar har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar. Ingen må tvingas att tillhöra en sammanslutning."

Rättvisa omnämns inte lika ofta. Men artikel tio säger "Envar är under full likställighet berättigad till rättvis och offentlig rannsakning inför oavhängig och opartisk domstol vid fastställandet av såväl hans rättigheter och skyldigheter som varje anklagelse mot honom för brott." Och artikel 23 ger "Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet." och "Envar, som arbetar, har rätt till rättvis och tillfredsställande ersättning, som tillförsäkrar honom själv och hans familj en människovärdig tillvaro och som, där så är nödvändigt, kompletteras med andra medel för socialt skydd."

Vad betyder egentligen orden?

Kollar man definitionen av orden så är just ordet frihet väldigt klurigt eftersom det förekommer i så många kombinationer -- ett lands frihet, åsiktsfrihet, trosfrihet, att försätta någon i frihet, akademisk frihet och så vidare. Hur som helst, här är definitionerna av de två orden enligt SAOB:

Frihet innebär att kunna handla eller tänka efter eget gottfinnande, oberoende och självständighet.

Rättvisa innebär att en person eller ett kollektiv av personer som har att ...

• träffa ett avgörande eller att göra en avvägning mellan olika alternativ
• fördela något
• styra eller leda, särskilt domare, bedömare, överordnad eller ledare

... gör det genom att ...

• tillämpa en enhetlig norm eller bedömningsgrund och utan anseende till person rätta sig efter föreliggande faktiska omständigheter
• behandla var och en efter förtjänst
• behandla alla lika och opartiskt

I fallet rättvisa så måste jag säga att SAOBs definition verkar ha ganska lite att göra med den politiska ton jag uppfattar i krav på rättvisa. När socialister idag (första maj) demonstrerar för rättvisa så är det inte opartiskhet, enhetliga normer och behandling utifrån förtjänst man efterfrågar. Snarare en rättvisa i form av minskade skillnader i inkomst och välfärd.

Feminism skulle jag dock säga arbetar utifrån rättvisa som en fråga om opartiskhet, enhetliga normer och behandling utifrån förtjänst. Kanske är Feministiskt initiativ mer av ett rättviseparti än Socialdemokraterna?

Minskad frihet kontra minskad rättvisa

Om vi vänder på perspektivet så framträder smaken tydligare. Vilket skulle du helst ha av:

• Minskad frihet
• Minskad rättvisa

För mig smakar minskad frihet sämre än minskad rättvisa, särskilt om vi avser socialismens uppfattning om rättvisa. I det ligger min tro att människan finner mer glädje i rätten att tänka, tycka och handla i frihet än att tänka, tycka och handla under rättvisa former.

Om vi söker exempel på samhällen som har gått åt endera hållen så tänker jag på kommunistiska länder där man offrat frihet till förmån för rättvisa (t ex Kuba) och liberala länder där man offrat rättvisa till förmån för frihet (primärt USA). Även där säger mig magkänslan att jag föredrar frihet framför rättvisa.

Både rättvisa och frihet?

Men kan vi inte få både och? Jo visst. Men inte full pott av båda om vi med rättvisa avser den typ av rättvisa som socialismen företräder.

Liberaler driver rättvisefrågan främst utifrån jämlikhet, rättsstaten och att alla ska vara lika inför lagen. Stora inkomstskillnader är inte en rättvisefråga enligt liberalismen. Din framgång skapar inte problem för andra så länge du följer de gemensamma reglerna.

Socialister driver rättvisefrågan utifrån minskade klyftor och att man snarare ska bidra utifrån kapacitet än att man ska belönas utifrån förtjänst. Därför blir stora inkomstskillnader en rättvisefråga för dem -- har du mer så ska du bidra mer. Inte bara i kronor och ören utan i stigande grad, därav den progressiva skatten.

Med det vill jag säga, på första maj, att frihet är större än rättvisa.

Topp 10 i viktighet

Askan stoppar flygtrafiken i stora delar av världen. DN och SvD säger att det nu lättar upp i norr men i allmänhet presenteras det som en samhällskatastrof. Det har aktualiserat frågan om vad som är viktigast i bemärkelsen att det inte får gå åt pipan. Jag skrev ju tidigare om det kopplat till att "vara värd högre lön".

Topp 10 i viktighet

Professor Sven-Ove Hansson (KTH) presenterar vad han tycker är viktigast på ungefär en veckas sikt:

1. Vatten
2. Mattransport
3. Matproduktion
4. Sjukvård
5. Energi, särskilt el (lite beroende på årstid)
6. Internet, post och telefon
7. Radio tv
8. Marktransport
9. Bank- och betalningsväsende
10. Polisväsende

Bubblare på lite längre sikt är sophämtningen.

Viktigt => hög lön?

Tänk om vi nu skulle sätta lön efter viktighet. Då skulle topplistan i lön se ut så här:

1. Vattenansvarig på kommunen samt reningsverksoperatör 500.000 kr/mån
2. Lastbilschaufförer som kör mat 400.000 kr/mån
3. Lantbrukare 300.000 kr/mån
4. Läkare 250.000 kr/mån, sjuksköterskor 200.000 kr/mån, undersköterskor 150.000 kr/mån
5. Operatörer på kärnkraftsverk och vattenverk 100.000 kr/mån
6. Nätverksoperatörer, teleoperatörer och brevbärare 80.000 kr/mån
7. Radio- och tv-operatörer 70.000 kr/mån
8. Övriga lastbilschaufförer, lokförare 60.000 kr/mån
9. Bankanställda, operatörer på kortföretagen 50.000 kr/mån
10. Poliser 40.000 kr/mån
11. ... alla vi andra i fallande skala

De två sista positionerna på listan stämmer nog någorlunda med hur det ser ut i verkligheten.

Men jag undrar hur samhället skulle utvecklas om vi gav lön på det här viset? Innovation? Entreprenörskap? Skapa nya jobb? Internationell konkurrenskraft? Handelsbalans?

Jobbskatteavdrag ger fler jobb

"Hur ger sänkt skatt fler jobb?". Oppositionen och svenska folket frågar hela tiden hur jobbskatteavdraget ska ge fler jobb.

Alliansen svarar undflyende. Men ekonomisk forskning från Storbrittanien och USA visar faktiskt att såna avdrag ger långsiktigt fler jobb. Det vet Tomas Östros (S) med. Så nu tänkte jag försöka förklara.

Större skillnad mellan a-kassa och lön

Anders Borg säger hela tiden att det ska löna sig att arbeta. Bra tycker jag. För bara några år sen kände både du och jag någon som tjänade mer på att gå hemma än på att jobba. Så var det faktiskt! Och hur ska vi lyckas bygga en välfärd om friska människor hellre är arbetslösa än jobbar och drar in skatt till sjukvård och skolor?

Men bara för att folk vill ha jobb så blir det ju inte fler jobb att söka, eller hur? Det är den frågan som Anders Borg undviker hela tiden, trots att han sitter inne med svaret.

Företag ska få råd att anställa fler

Trixen med jobbskatteavdraget är två:

1. Du och jag ska få mer i plånboken, köpa mer och driva på ekonomin
2. Företagen ska få råd att anställa fler då de kan sänka lönekostnaderna

Det är punkt nummer två som hela tiden hemlighålls. Jag ritade en bild över vad det går ut på:

Istället för att bara titta på att man själv får mer efter skatt så måste man inse att jobbskatteavdraget också kan sänka kostnaden att anställa en ny person.

Antag att du anser att du "klarar dig bra" på 15.000 kr/mån efter skatt. Med Alliansens jobbskatteavdrag får du idag ut ca 16.500 kr/mån. Men din arbetsgivare kan samtidigt för en lägre kostnad anställa en ny person som får in 15.000 kr/mån på kontot -- samma summa som du nyss sa att du klarade dig bra på.

På det viset skapar lägre jobbskatt möjlighet att anställa fler. Jobbskatteavdrag ger fler jobb!

Känslig fråga

Så varför vågar bara ekonomer i P1 berätta om det här? Och varför låtsas Tomas Östros att det inte fungerar trots att han själv forskat inom ekonomi?

Jo, frågan är skållhet politiskt. Det är alldeles för lätt för media att omformulera det till att Alliansen vill "sänka lönerna". Det mer sanningsenliga "sänka höjningstakten på lönerna" får liksom inte plats på Expressens löpsedel :).

Därför säger Anders Borg att det funkar ... men inte hur.

Vad är du värd, lille vän?

Har ni hört det?

- Lärare är värda högre lön. De tar ju hand om våra barn!

- Vårdpersonal är värda högre lön. De jobbar ju med att rädda liv.

Som en uppföljning av mitt inlägg om sjuksköterskors löner vill jag beröra frågan om vad vi är värda -- som människor, som yrkesarbetande och som delar av samhället.

Vad menas med värde?
När man hör att en viss yrkesgrupp är värd mer så kan man undra vilket värde som avses? Har sjukvårdspersonal ett högre människovärde för att de botar sjukdomar och räddar liv? Eller har de ett högre värde för samhället? Eller har de ett högre värde i pengar, dvs borde få högre lön?

Människovärde
Alla människor är lika mycket värda. En demokratisk princip och politisk floskel som var högaktuell under bråket om strandskydd på Gotland.

Jag förvånas över hur lätt alla verkar tycka det är med vårt jämlika människovärde. Det tar lång tid att acceptera allas lika värde och jag själv jobbar ofta med mina egna värderingar. Att verkligen tycka att killen som gjorde inbrott i min bil eller tjejen som hånar mitt utseende har samma värde som min kära mormor, det är tufft.

Därför frågar jag alltid om man menar människovärde när någon talar om att en yrkesgrupp är värd mer. "Nej, så klart inte" får jag som svar. Ändå drar deras argument åt det hållet. Vi människor som jobbar är tydligen olika viktiga. Och viktighet är enligt dessa människor detsamma som värde. Men är det så?

Värde = viktighet?
Din viktighet mäts inte i vad folk är beredda att betala för ditt jobb på en fri marknad. Då skulle nog Stockholms barpersonal vara bland Sveriges viktigaste människor. Nej, din viktighet mäts tydligen i hur mycket som skulle gå åt pipan om du säger upp dig. Det är därför vårdpersonal är så otroligt viktig -- om sjukhusen gapar tomma när vi kommer dit med en allvarlig sjukdom så är det kört.

Men då borde väl vägläggarna vara viktigare? För om vi inte har några vägar att åka på så blir det svårt att ta sig till sjukhuset. Eller vänta, hur blir det utan bensin? Killen som kör tankbilen är nog viktigare. Men ... vi kommer ju ingenstans på bara bensin. OK, biltillverkarna och bilmekanikerna och tankbilsföraren och vägläggarna är tillsammans viktigast.

Förutsatt att vi har mat på bordet förstås. De flesta är ju trots allt oftare friska än sjuka så vårt främsta behov är nog mat, inte sjukvård. Alltså är det lant- och jordbrukarna som är viktigast. Men ... om ingen bakar bröd, förpackar, transporterar och säljer hur går det då? OK, hela kedjan från ax till limpa -- där har vi samhällets hjältar!

Förutsatt att vi har tak över huvudet förstås. I ett land som Sverige så är ju bostäder otroligt viktiga. Kanske inte lika viktigt som mat. Eller? Rent vatten är ju viktigt också. Och att vi har ett rättsväsende. Hur skulle det annars gå? Du blir rånad och våldtagen och det finns ingenstans att vända sig. Och om du inte kan ringa efter ambulansen för att telenätet inte funkar?

Ni förstår nog vart jag vill komma. Det är en omöjlighet att bedöma vilken yrkesgrupp som är viktigast i ett samhälle. Vi är alla en förutsättning för att det ska fungera. Undersköterskan behöver äta, lantbrukaren behöver vård och båda vill ha ett rättssamhälle.

Dataspel är väl ändå oviktiga!?
Kanske beror det på att jag arbetar i IT-branschen -- jag får alltid höra att just IT är mycket mindre viktigt än sjukvård. Och allra längst ner på viktighetsskalan hamnar av någon anledning dem som konstruerar dataspel. De håller verkligen på med oviktiga saker.

Nej! säger jag. De är lika viktiga som alla oss andra. För nu börjar vi närma oss pudelns kärna.

Det verkligt viktiga är att vi alla får ha ett bra och meningsfullt liv på våra egna villkor. Vi vill äta oss mätta, dricka rent vatten, slippa bli rånade, ha tak över huvudet, vara friska och spela dataspel. Fråga tonåringarna som tältar utanför Webhallen i en vecka för att få köpa ett nytt spel. Säg åt dem att deras intresse är helt oviktigt. Då har du gjort dig skyldig till grundfel nummer ett -- att sätta dig över andras prioriteringar och likt en kommunistisk diktator bestämma hur samhället ska fungera.

Offentlig sektor är samhällsviktig
Det finns ingen allomfattande viktighetskommitté i Sverige. Vad som är viktigt avgörs av var och en, utan pekpinnar. Det är inte konstigt att våra prioriteringar skiljer sig mellan dagar då vi är friska och glada och dagar då vi är sjuka. Idag vill jag ha hamburgare, i morgon influensavaccin.

Det stora undantaget är den offentliga sektorn och välfärden. Vi har demokratiskt beslutat att vissa yrken utgör viktiga samhällsfunktioner och där hittar vi vård, polis, domstolar och omsorg. De skapar trygghet och jämlikhet. Men den viktigheten gör inte människor som jobbar där mer värda. Däremot ger det en helt annan anställningstrygghet vilket inte ska föraktas i exempelvis en lågkonjunktur.

Värde = lön?
Så vad betyder våra löner i sammanhanget? Kan man avgöra hur viktig en person är utifrån lönekuvertet? Nej, säger jag. Lön är i grunden en förhandlingsfråga. Vad är någon beredd att betala för att du utför ditt arbete? Det är verkligen inte detsamma som att fråga vad du är värd ur något sorts mänskligt perspektiv.

Rent lönemässigt så är alla yrkesarbetande värda just det de tjänar. Ja, en civilingenjör är lönemässigt värd dubbelt så mycket som en undersköterska. Varför? Därför att någon vill betala dubbelt så mycket för civilingenjörens arbete.

Undantaget är alla dem som arbetar på en ofri marknad med monopol, korruption och svågerpolitik. Där finns det substans i att säga att någon får mindre (eller mer) än de är värda. Deras förhandlingsutrymme har helt enkelt stympats.

Personer i offentlig sektor har i genomsnitt lägre lön än i näringslivet. Det är den vanliga balansen mellan risk och utfall -- högre risk att förlora jobbet = högre genomsnittslön. Offentligt anställda arbetar för samhället och får sin lön av folket. Folket avgör via opinion och politiska val vad en rimlig lön är. Systemet är segt men i balans.

Slutsats
Du är värd allt. Ett rikt liv, kärlek och frihet.

Du är viktig. För din familj, dina vänner och för samhället.

Men vill du ha mycket pengar så får du glömma värde och viktighet. Kolla istället upp lönestatistiken, nyttja våra avgiftsfria utbildningar och gör ditt val.

Vi kommer aldrig kunna mäta människovärde utifrån viktighet och vi kommer aldrig kunna betala lön utifrån viktighet. Varför? Jo, därför att vi inte kan mäta viktighet -- vad som är viktigt är olika för en frisk tonåring, en orolig tvåbarnsmamma och en sjuk pensionär.

Tankar kring svininfluensan

Man får inte tänka på eventuella positiva effekter av influensan. Eller jo, det får man!

Tänk om var tionde svensk dör i svininfluensan. Vad händer då? Mindre bilköer, mindre dagisgrupper och en massa fina bostäder till vrakpriser. Kanske den där underbara strandtomten äntligen blir till salu! Men mindre arbetslöshet kan vi nog inte hoppas på eftersom konsumtionen också sjunker med 10 %.

Om var tionde människa i hela världen dör så skjuter vi upp befolkningsproblemet och minskar vår klimatpåverkan. Vi skulle antagligen uppnå våra klimatmål i ett slag.

Vart tog tredje världen vägen?
Vi svenskar brukar ju alltid bry oss om fattiga människor i tredje världen. Kommer inte svininfluensan slå hårdare där? Större befolkning, sämre hygien och inga pengar till vaccin. Borde vi då inte i solidaritetens namn köpa vaccin åt dem? Nej, vi pratar bara om miljoner vaccindoser åt oss själva. En svensk är nog mer värd än en fattig afrikan.

Vad händer om jag dör?
Har ni tänkt tanken "Vad händer om jag dör?" någon gång? På ett seriöst sätt alltså? Det har jag tvingats göra och mina slutsatser var obekväma. Det visade sig att mitt jobb och min karriär inte var särskilt viktiga alls. Trots det var jobbet och karriären det enda jag var riktigt engagerad i. Efter det så ändrade jag på några saker i livet.

Kanske kan svininfluensan få många av oss att göra något bättre av vår tid på jorden?


Nej, hörni. Nu återgår vi till tycka att svininfluensan är hemsk. Vart är mitt vaccin?

Sjuksköterskor har rimliga löner

Strax innan semestern hade jag en het debatt med några kollegor om svenska sjuksköterskelöner. Jag tycker de har en rimlig lön idag. En minst sagt ogillad åsikt. Nu är det dags att förklara varför.

En sån här fråga måste givetvis belysas ur mer än ett perspektiv. Vad jag kommer ta upp ...

• Det är enkelt att höja sjuksköterskors ersättning. Stick åt sköterskan en femhundralapp i dricks vid nästa vårdbesök. Sugen?
• USA har världens dyraste sjukvård. Varför? Ptja, i USA tjänar sjuksköterskor riktigt bra.
• Akademisering av utbildningen. Svenska sjuksköterskor med examen från statlig högskola har varit möjligt sen 1996, 13 år sen. Är det bara akademiska sjuksköterskor som ska ha hög lön?

The Basics
En genomsnittlig svensk sjuksköterska är 35 år, har sex års erfarenhet och tjänar 22.800 kr/mån exklusive ob-tillägg och förmåner. Högst avlönade sjuksköterskan hittar vi i privat sektor. Hon är 37 år, har femton års erfarenhet och tjänar 38.500 kr/mån.

En liten jämförelse:

• Förskolelärare 22.034 kr/mån
• Receptarie på apotek 22.578 kr/mån
• Sjuksköterska 22.800 kr/mån
• Sjukgymnast 23.131 kr/mån
• Socionom 23.202 kr
• Grundskolelärare 24.243 kr/mån

Allt enligt lönestatistik.se.


Börja dricksa på vårdcentralen!
Alla vet att lönenivån inom hotell och restaurang är låg. Världen över så har man parerat det med att ge dricks. Anses det fult? Nej. Ser man ner på dem man dricksar? Inte jag.

Så om nu svenska folket är så rörande överens om att sjuksköterskorna ska ha bättre betalt - varför dricksar vi inte? Stick åt sköterskan en femhundring nästa gång du är på vårdcentralen.

Det kommer inte hända. För när ens fina åsikter plötsligt påverkar den egna plånboken negativt så gäller de inte längre. Det är någon annan som ska betala sjuksköterskornas höjda löner. Men det finns ingen annan än vi, skattebetalarna. För i Sverige har vi offentligt finansierad sjukvård.

Svenska sjuksköterskor har rimliga löner för att ... vi uppenbarligen inte vill betala dem mer. Vi väljer inte politiker som höjer skatten till förmån för sjuksköterskor och vi dricksar inte på vårdcentralen. Vi har bara en massa politiskt korrekta åsikter som vi egentligen inte står för.


USAs sjukvård - usch och fy!
Ni har nog läst och hört om det till leda ...

Corren, juli 2009:
"46 miljoner amerikaner står i dag utanför försäkringssystemet. Ett lika stort problem är att USA har världens dyraste sjukvård."

SvD, maj 2009:
"USA har världens dyraste sjukvård, dubbelt så dyr som andra industriländer, och den kostar ofattbara 2,5 biljoner dollar (12 nollor) per år eller 20 procent av BNP. Kostnaderna ökar år från år i en hårt kommersiellt styrd spiral ..."

Aftonbladet, december 2007:
"USA har världens dyraste sjukvård. Omkring 15 procent av landets bnp går dit, ändå står omkring 45 miljoner amerikaner, varav 9 miljoner barn, helt utan vårdförsäkring."

Visst är det hemskt med barn som inte får vård. Och att döma av artiklarna och övriga media så finns en tydlig koppling till den svindyra amerikanska vården. Dyr vård = lidande barn, det är budskapet.

Men vet ni vad? I USA så tjänar sjuksköterskor bra! En av mina kompisar från uppväxten arbetar som specialistsjuksköterska i New York City. Han och hans fru bor fint på Manhattan.

Det säger sig självt att kraftigt höjda löner för sjuksköterskor innebär kraftigt höjda kostnader för sjukvården. Och eftersom Sverige redan har världens näst högsta skatt (Danmark klår oss) och en allmän sjukförsäkring så vet jag inte hur vi ska lösa ekvationen.

För att bena ut det hela:

• Sverige har allmän sjukförsäkring och vi anser att alla ska ha vård på lika villkor, tjock plånbok ska inte ge extra bra sjukvård
• Sverige har skattefinansierad sjukvård
• Sverige har relativt billig sjukvård
• Svenska sjuksköterskor har låga löner

Ser ni att det hänger ihop? Vi måste ju lirka någonstans om vi ska kunna få upp lönerna. Skattekortet har vi i princip spelat ut i och med det höga skattetryck vi har. Återstår två vägar. Antingen som USA -- dyr vård men sjukförsäkringen täcker inte alla, eller vård för alla med möjlighet att ge extra bra vård till dem som har råd och på så vis få in mer pengar till löner.

Jag tycker det är ett hyckleri att samtidigt gnälla på USAs dyra vård och på låga svenska sjuksköterskelöner. Ska man tjäna bra inom svensk vård så måste vården bli dyrare.

Svenska sjuksköterskor har rimliga löner för att ... vi uppenbarligen vill ha allmän, skattefinansierad och billig sjukvård.


Akademiseringen av sjuksköterskeutbildningen
Sjuksköterskeutbildningen blev i och med högskolereformen 1977 en landstingskommunal högskoleutbildning (SOU 1978:50), men ingen sån utbildning startades förrän 1982. Först vid högskolereformen 1993 (SFS.1992:1434) påbörjades införlivandet inom statliga högskolan. Reformen medförde att utbildningen blev treårig och förkunskapskraven ändrades till allmän behörighet motsvarande treårig generell gymnasieutbildning [ref].

Akademiseringen av sjuksköterskeutbildningen är ett av huvudargumenten för högre lön. I april 2008 stod Anna-Karin Eklund, Vårdförbundet, på Sergels torg och sa:
"Ge oss rätt lön! Vårdförbundets yrkesgrupper har gått i täten för akademiseringen av traditionell kvinnokunskap. Numera är alla våra fyra utbildningar högskoleutbildningar och alla fyra yrkena är legitimerade – samhällets garant för att vi har en viss kunskap."

Men akademiseringsresan har har varit en tuff resa hittills.

DN, april 2007:
"Högskoleverket dömer ut sjuksköterskeutbildningar. Hela 40 procent av sjuksköterskeutbildningarna ifrågasätts. Högskoleverket reagerar också på att anmärkningsvärt få studenter blir underkända, vilket tyder på för lågt ställda krav."

Dagens medicin, december 2008:
"Karolinska institutet i Solna fråntas sin rätt att utexaminera sjuksköterskor. Högskoleverket anser inte att utbildningen håller tillräckligt hög kvalitet."

Mycket tuff kritik, men ganska naturligt under en så avancerad förändring av en utbildning. Och det finns mycket kvar att göra. Ulla Waldenström, professor i omvårdnad vid just Karolinska institutet diskuterar i Dagens medicin, januari 2009, hur akademiseringen ska gå till:
"Sjuksköterskeutbildningen är en yrkesutbildning som har blivit högskoleutbildning. Akademiseringen innebar anpassning till högskolans regler för kandidatexamen med eget huvudämne, i högskolepoäng omfattande hälften av den treåriga grundutbildningen. Valet av omvårdnad som huvudämne fick till följd att akademiseringen fick en olycklig slagsida mot teoretisering, definitioner och ämnesavgränsning, speciellt mot medicinen som stod närmast."

Så ... om endast en minoritet av dagens sjuksköterskor har akademisk bakgrund, fyra av tio utbildningar kritiseras skarpt av Högskoleverket för bristande kvalitet och krav, och akademiseringen av utbildningen fortfarande inte hittat sin form så kan man inte bara kräva lön utifrån att man "minsann har pluggat på universitet". Det känns inte ärligt och seriöst.

Jag är övertygad om att den nya akademiska utbildningen till sjuksköterska kommer leda till högre status och högre lön. Vi är mitt uppe i den processen. Men sådan lönebildning handlar inte om rättvisa utan om att yrkesgruppen verkligen har höjt sin kompetens och kan ta på sig större ansvar.

Svenska sjuksköterskor har rimliga löner för att ... en minoritet av yrkeskåren än så länge har akademisk bakgrund, fyra av tio utbildningar nyligen har kritiseras skarpt av Högskoleverket för bristande kvalitet och krav, och akademiseringen av utbildningen fortfarande inte har hittat sin form.


Slutligen
Så, nu har jag motiverat ännu en av mina åsikter som "man inte får ha".

Men jag måste erkänna att jag tycker sjuksköterskor borde tjäna bättre. Eller hur? Det är bara det att jag inte vill betala.

Oj, var det jag som skulle betala?

Kläm in lite jobb

Idag är det klämdag. I onsdags var det halvdag. Va? Jo, om vi svenskar är lediga en dag så är vi automatiskt lediga halva dagen innan. Och om vi är lediga dag 1 och dag 3 så blir vi automatiskt lediga dag 2.

Sen blir vi på något magiskt sätt lediga på midsommarafton och julafton (två helt vanliga dagar). Fast vi kallar dem "dag innan helgdag" så det blir halvdag dagen innan dagen innan helgdag.

Fredagar går man gärna hem lite tidigare. Fem veckor semester ska det vara, minst. Och så kompensationsledigt för att nationaldagen hamnade på en lördag. "Mix Megapol -- får din arbetsdag att gå lite fortare".

Det står ganska klart att vi vill vara lediga så mycket som möjligt. Vara på jobbet? Nej, usch.

Vad kostar det att klämma en dag?

Svenskt Näringsliv har räknat ut att en klämdag kostar Sverige mellan 5-10 miljarder kronor i produktionsbortfall. Känns helt rätt under kristider, eller hur?

Men jag tror inte produktionsbortfallet är det värsta. Det värsta är grogrunden för en taskig attityd till arbete.

Jag arbetar - därför finns jag

Om nu livet går ut på att arbeta så lite som möjligt, och att vara ledig så mycket som möjligt så borde ju de arbetslösa vara världens lyckligaste. OK, ersättningen är inte densamma som om de jobbade (tack och lov) men nog borde de vara rätt nöjda ändå?

Nej, de mår skit. Spaltmeter efter spaltmeter berättar om den psykiska pressen av att inte ha ett jobb. Man saknar ett sammanhang och känner sig inte behövd.

Vad vi svenskar måste inse är att arbetet är en stor, viktig och härlig del av att leva. Vi går till jobbet och ser till att mänskligheten kommer framåt. Det gäller alla som jobbar. Utan pizzabagaren, sjuksköterskan, vd:n, ingenjören, asfaltsläggaren och kassörskan så är det ju kört. Och det är inte en börda på våra axlar - det är att vara del av kraften, del av mänskligheten, del av något positivt.

Peppa dig själv och andra

Ju mer vi myglar och trixar med att slippa jobba desto sämre kommer vi tycka om att jobba. Istället borde vi ju peppa varann och inse att arbetet är bland det bästa vi har. Man behöver inte jobba övertid men man behöver heller inte gilla Mix Megapols slogan. Attityd till sitt jobb är inte en fråga om att "vissa har intressanta jobb, andra inte". Det är en fråga om psykologi. Alla kan gilla sitt jobb.

Så nästa gång nån börjar snacka om halvdagar - säg att du gillar att jobba. Nästa gång det ska fuskas med stämpelkortet - jobba klart ditt pass. Nästa gång du vill vara ledig på midsommarafton - ta ut en dags semester. Var del av arbetskraften och njut av dess positiva gensvar.

Du arbetar - därför finns du. Kläm in lite jobb.

Så föll det argumentet

Har ni hört det ni med?

"Men vadå ... aaaaalla bilföretag går ju med förlust nu. Volvos och Saabs kris beror inte på att svenska bilar är dåliga."

Smaka då på Audis vinst för första kvartalet 2009 -- nästan 4 miljarder kronor. Visst, den har sjunkit drastiskt men nu tar de marknadsandelar och knyter ihop säcken.

Så hur var det? Jo, Saab går dåligt för att folk inte vill köpa deras bilar, särskilt inte till ett pris som ger dem vinst. Så var det.

Jag säger det igen -- vi bevittnar kapitalismens triumf. Ut med det ineffektiva och icke-marknadsmässiga. In med det kunderna vill ha.

Är det kört för Island?

P1:s program Godmorgon världen! hade idag ett intressant inslag om vårt nordiska syskonland Island. Och i morse vaknade vi till nyheten att den isländska befolkningen permanentat sin vänsterregering som tog över efter Självständighetspartiet som regerat i 18 år.

En vän och kollega tipsade mig om Vanity Fair:s eminenta artikel om Islands situation. Landet porträtteras som i konkurs. Folk spränger sina stadsjeepar för att få ut försäkringspengarna och nästan hela befolkningen står i skuld till övriga västvärlden.

Island hösten 2007
Jag var på Island när deras ekonomi stod på toppen och självförtroendet i huvudstaden var närmast påträngande. Jag presenterade nämligen en forskningsartikel på en konferens i Reykjavik hösten 2007. Några exempel på hur Island såg ut då:

• Bostadsmarknaden var skållhet och man berättade för mig att det vanligaste var att man köpte ett hus svindyrt, rev alltihop och byggde nytt. Det var bara tomten som ansågs vara värd något.
• Utländska professorer som deltog i konferensen ansåg sig inte ha råd att äta på restaurang pga de skyhöga priserna. De gick till Subway.
• En frigolitskål med hummersoppa kostade 85 svenska kronor.

Isländska Landsbanki sponsrade konferensen och berättade om den nationella utrullningen av PKI (jämför svenska BankId men för hela befolkningen).

Jag kollade upp vad Landsbanki tyckte på den tiden. Den 18 september 2007, tre veckor innan min konferens, så släppte deras pressavdelning "Economic Forecast: Iceland 2008 - 2010". Vad man sa om framtiden då:

"High investment will continue to fuel near-term GDP growth GDP growth will be an estimated 1.8% this year, 3.7% next year and 4% in 2009. We forecast a soft landing and continuing economic growth, driven by investment and rapid population growth."

"This year's record number of new housing units completed will be exceeded in 2008 and 2009, according to a survey by Landsbanki's Corporate Banking division."

Så blev det inte. Landsbanki förstatligades ett år senare.

Island våren 2009
Som sagt, Vanity Fair:s artikel är väl värd att läsas. Men jag hade nyligen chansen att träffa en av de isländska professorerna som arrangerade konferensen 2007. Då, 2007 hade han precis flyttat hem till Island från att ha gjort karriär i USA. Nu, 18 månader senare, hade han flyttat tillbaka till Kalifornien med motiveringen "Det går inte att bo på Island längre". Självklart tog jag chansen att fråga honom hur han såg på utvecklingen. Så här svarade han (fritt översatt):

"Tänk dig in i följande: Din bror har precis lurat ett kriminellt mc-gäng och stulit en fruktansvärd massa knark från maffian. Du är hans närmaste släkting och ska nu betala tillbaka. Det spelar ingen roll om du arbetar hela ditt liv och betalar alla dina pengar till din brors fordringsägare. Det går helt enkelt inte att återbetala skulden. Den enda lösningen är att maffian och mc-gänget förbarmar sig över dig och efterskänker skulden.

De isländska bankerna är brorsan som lurat maffian, och det isländska folket är de som ska betala tillbaka skulden. De kommer aldrig ha råd hur mycket de än arbetar. Omvärlden måste efterskänka skulden på något sätt."

Islands framtid?
Nu har Island alltså en vänsterregering som delvis är emot EU, de har skulder som aldrig går att betala tillbaka och de har en massa unga människor som vant sig vid att vara stenrika.

Jag tror inte Island kommer att hämta sig under vår livstid ...

"Geysir", från min resa till Island 2007.

Nykeynesianismen igen

Finansministern har kommit med svarta prognoser. P J Anders Linder, SvD, säger "Spendera med måtta" på sin blogg. Men intressantast är hans känga åt DN och deras nykeynesianism. Jag kommenterade den nya tron på Keynes i en bloggpost i januari (under rubriken Statliga åtgärder).

Skönt att Borg håller i plånboken. Östros gör sitt jobb men han har fel.


(Förlåt att jag skriver så lite här just nu men jag är i Tyskland på tjänsteresa och bloggar i jobbet)

USAs ekonomi och Kinaskulden

Ni kanske såg SVTs "Superskulden" i januari, en amerikansk dokumentär om USAs ekonomiska kris, med originaltiteln "I.O.U.S.A"?

Igår tipsade min kollega Erik mig om PBS nya dokumentär "Ten Trillion and Counting". Den täcker USAs ekonomiska utveckling under Bush d.ä., Clinton, Bush d.y. och Obamas första tid vid makten. Ämnet är ett av politikens fundamentala problem -- väljarnas krav på offentliga förmåner och låg skatt. Ett brännande ämne i en kris där fler och fler behöver statligt stöd och ekonomin behöver ökad konsumtion, dvs lägre skatter och avgifter.

USA har "löst" sina ekonomiska problem genom att låna, främst från Kina och Japan. Säkerheten för lånen har varit den stora amerikanska ekonomin. Men som dokumentären nämner så har Kina börjat vackla i sin tro på USAs ekonomi. Nu senast ifrågasatte man dollarn som dominerande världsvaluta. Kina har placerat cirka 20 000 miljarder kronor i dollarbaserade värdepapper. Svajigt.

Se PBS dokumentär online: "Ten Trillion and Counting". Den är bra.

Nej. Gratis finns inte.

Nej. Gratis finns som sagt inte. Vem ska betala?

Tragedy of the Commons (del 1)

Varför är det alltid bättre skötsel på bostadsrätter än hyresrätter, även om båda ligger i attraktiva områden?

Varför blir det alltid trafikstockning i storstäder trots att alla vet hur mycket bättre det vore om bara de som verkligen behövde tog bilen?

Varför sköter folk sina egna ägodelar bättre än det gemensamma?

Varför tar fiskaren upp torsk trots att han/hon vet att det snart är utfiskat?

Svaren finns i en politikfilosofisk artikel i tidskriften Science från 1968 -- "Tragedy of the Commons" skriven av Garret Hardin.

Allmänningens dilemma
Tragedy of the Commons kallas "Allmänningens dilemma" på svenska. Hardins grundexempel på fenomenet:

Ett antal lantbrukare delar på en allmänning, en gemensam betesmark. Varje lantbrukare får ha så många betesdjur han/hon vill på den gemensamma marken. För att maximera sin egen vinst så ligger det i varje lantbrukares intresse att ha så många djur som möjligt på allmänningen. Men det leder till att marken utnyttjas och förstörs på sikt. Alla står till slut som förlorare. Allmänningens dilemma.

Varför skulle vi människor göra så? Låt oss lirka ut essensen ur Hardins resonemang ...

Antag att grupp människor delar på en resurs. Om varje individ själv får ut hela vinsten av nyttja resursen men alla gemensamt delar på kostnaden för att hålla resursen i gott skick så kommer den enskildes vinst alltid vara större än hans/hennes del i kostnaden om han/hon väljer att nyttja resursen mer.

Du och nio andra personer delar på en resurs.
Du tjänar 1000 kr på att nyttja resursen 1 h.
Du behöver bara betala en tiondel av kostnaden för att återställa resursen.
Alltså: Du lockas till att nyttja resursen mer, och mer, och mer ...

Det är därför vi människor gör så.

Dilemmat i verkligheten
Vi ser det här dilemmat överallt. Hur gemensamma saker missbrukas för att gagna någon enskild. Till exempel killen som struntar i att plocka upp skräp efter sig - skönt för honom men alla får en skräpig park. Eller kvinnan som fotograferar med blixt på muséet - vackra foton i hennes album men tavlorna förstörs så ingen kan få njuta av dem i framtiden.

Alla kan säkert komma på ytterligare ett gäng situationer där vi irriteras över att vissa struntar i att de förstör för andra när de fixar det för sig själva.

Två olika lösningar på problemet
OK, vi kan konstatera att en oreglerad gemensam resurs riskerar att utnyttjas tills den förstörs. Så hur löser vi problemet?

Garret Hardin menade att problem av typen Tragedy of the Commons karaktäriseras av att de inte har någon teknisk lösning. Det handlar liksom inte om att resurser nyttjas på fel sätt, t ex ineffektivt, utan det handlar om obalansen mellan egenvinst och gemensam kostnad. Det kokar till syvende och sist ner till de enskildas moral, om inget görs.

Vi står då med två politiskt skilda alternativ - reglerad gemensam egendom eller privatisering. Reglering innebär att individens kostnad ökar genom bestraffning om han/hon utnyttjar den gemensamma resursen fel. Privatisering innebär att individen får hela vinsten och hela kostnaden själv.

Socialismen är generellt inne på reglerad gemensam egendom medan liberalismen tror på privat egendom.

Reglerad gemensam egendon ser vi till exempel i:

• Stockholms trängselskatt
• Allemansrätten
• Fiskekvoter
• Lagen om förargelseväckande beteende
• Strandskydd

Privatisering av gemensam egendom ser vi till exempel i:

• Omvandling av allmännyttans hyresrätter till bostadsrätter
• Försäljning av kommunal mark (gamla Folkets park blir villaområde)

Notera att en del allmänna resurser inte går att privatisera utan måste regleras för att undvika Hardins dilemma. Det gäller exempelvis luft och luftföroreningar (man kan inte ha sin egen privata luft) eller fisk i världshaven (vi styr än så länge inte hur fisken simmar så ingen kan äga fisken, bara olika fiskevatten).

Så, nästa gång du irriterar dig på någon djävel som förstör för alla andra så vet du att det finns två politiska vägar framåt -- kollektiv reglering eller privatisering.

Jag återkommer i del 2 där jag kopplar Tragedy of the Commons till problem med integrationspolitik och kultur.


Referenser
Tragedy of the Commons (Wikipedia)

Bonus är bra!

Nu är det bonusjakt i Sverige. Ord som miljonrullning och bonuslyft verkar vara favoriter i media.

Grilla bankerna men inte chefer i allmänhet
Banker som i en lågkonjunktur fylld av bankkonkurser, garantiprogram och kreditkris har så dålig fingertoppskänsla att de betalar ut bonusar eller växlar bonus mot höjd fast lön ... såna banker ska grillas i media.

Men att folk i största allmänhet har åsikter om vad andra tjänar är inte bra. Tänk dig själv om du kom till jobbet en morgon och chefen säger "Du ... Expressen var här och tydligen har ett par personer utanför ICA Maxi sagt att du tjänar för mycket så vi har sänkt din lön med 5000 spänn." Lön gör du upp i löneförhandling med din arbetsgivare, inte jag och andra avundsjuka svenskar.

Vi har en otäck tradition av att bespotta chefer för deras löner. Statliga bolag och myndigheter har vi förstås rätt att uttala oss om i egenskap av skattebetalare. Men privata bolag? Varför ska jag ha något att säga om att person X på bolag Y tjänar en massa miljoner? Så länge alla inblandade följer lagen så är det självklart upp till dem hur de vill driva sina affärer.

Om alla upprörda svenskar skulle lägga lika mycket kraft bakom sin egen löneförhandling som de just nu lägger på att hata bonusar kanske de inte skulle känna sig så "bestulna" när någon chef tjänar en miljon i månaden.

Bara bonus om det går plus?
En aktuell fråga -- ska chefer kunna få bonus om bolaget går back? Nej! ropar 97 % av Aftonbladets läsare. Jo! ropar jag.

Ta pensionsbolagen. De ska placera enorma belopp på ett sätt som ger bästa möjliga utveckling på dina och mina pensionspengar. Hur våra pensionspengar placeras är lika viktigt i dåliga tider som bra tider och att lågkonjunkturer kommer och går är ju ingen nyhet.

Låt säga att vi tror på bonusar som drivkraft. Om då en chef ser till att värdet på mina pensionspengar ökar maximalt i högkonjunktur så ska han/hon ha bonus. Om samma chef ser till att värdet på mina pensionspengar sjunker minimalt under dåliga tider så ska han/hon ha bonus då med. Bonusen ska helt enkelt falla ut om chefen gör ett väsentligt bättre jobb än marknaden i övrigt.

Hur mäter man då? Ptja, till exempel mot börsindex och jämfört med konkurrenter. Är man bättre än de andra ska man ha bonus. även i lågkonjunktur.

Bonus, plikt, yrkesheder eller revansch?
Sen finns en intressant frågeställning -- fungerar bonusar som drivkraft? Daniel Waldenström, docent i nationalekonomi vid Institutet för näringslivsforskning uttalar sig negativt om bonussystem i allmänhet i dagens SvD. Och visst är det väl så att vi människor har fler drivkrafter än pengar.

Pliktkänsla och yrkesheder som nämns kort i SvD-artikeln är två sådana alternativa drivkrafter. Jag tror de spelar stor roll. Björn Algkvist, tidigare VD för Intentia (nu Lawson) berättade under ett föredrag att framgångsrika entreprenörer mycket oftare drivs av revanschlust än av pengar. De har kanske blivit nedtryckta som unga eller gått på ett par nitar i näringslivet och "nu ska alla få se". Revanschlusten var enligt Algkvist mycket mer uthållig än suget efter pengar.

Men för egen del tror jag bonusar har sin plats. Om de är rimliga i förhållande till den fasta lönen -- hugg till med ett tak på 25 % -- och knyts till något mätbart som inte bara följer konjunkturen så är det en effektiv morot. Det tror i alla fall jag.

Vi behöver en internationell mansdag

Idag är det internationella kvinnodagen med tillhörande intressanta artiklar i SvD och DN.

Samtidigt aktualiseras en gammal fråga - var är den internationella mansdagen? Det klassiska svaret man får är att "män uppmärksammas alla andra dagar på året". Sant. Men var det inte det vi ville ändra på? Ville vi inte ändra på att män åtnjuter en självklart högre status än kvinnor och prioriteras 364 dagar av 365? Att inte ha en mansdag bekräftar just den samhällsordning vi vill arbeta bort. Att inte ha en mansdag gör kvinnodagen sämre.

Många slag i luften
Alltför ofta så blir manifestationer för jämställdhet bara en bekräftelse av rådande tillstånd. Som när olika föreningar vid Linköpings universitet anordnade tjejmiddagar där servitörerna var killar som kläddes av under festens gång. På slutet hade de bara ett par fasttejpade kalsonger på sig. Tjejerna såg det som ett slag för sin sak - nu får killarna vara objekt! Jag såg det som slag i luften.

Skulle en motsvarande middag med avklädda tjejer vara OK? Nej. Det är nämligen fundamentalt annorlunda för en tjej att bli avklädd än en kille. Vi killar kan vara coola och behålla vår status trots att kläderna faller, medan en strippande tjej får låg status. Jämför Chippendales med valfri professionell kvinnlig strippa. De bedöms helt olika. Tjejstrippan är ett människoöde medan Chippendales är hjältar.

Så det tjejerna i Linköping gjorde var att cementera att män "får" strippa utan att tappa status. Och könsrollerna består.

En mansdag skulle jämställa oss
Om vi skulle införa en mansdag så går vi mot jämställdhet. Det finns då varsin dag med fokus på respektive köns utmaningar och utveckling. Männen får precis som kvinnorna snällt vänta med sina frågor till sin dag. Och vet ni vad - de som är emot jämställdhet skulle tappa ännu ett argument. Argumentet ...

... Varför har vi ingen mansdag?

Ord som bör förbjudas - Etikochmoral

"Etik och moral" borde nästan stavas etikochmoral. För alla pratar ju om etikochmoral som om det vore ett ord. Varför radar politikerna alltid upp båda orden? Etik och moral?

Några nätcitat från våra svenska politiker:
"Etik och moral, rätt och fel, handlar om samspelet oss människor emellan."
"Vi talar då etik och moral."
"Regeringen bjuder nu in företagen och facken för att diskutera etik och moral."
"Förtroendekommissionen som skulle utreda etik och moral inom det svenska näringslivet."

Ordens betydelse
Antingen anser man att orden betyder samma sak. Då borde man kunna välja ett av dem och prata om det. Eller så känner man till att det är skillnad på etik och moral och då borde man också skilja på begreppen när man debatterar.

Ordens egentliga betydelse:

Etik - de regler vi påstår oss stå för och följa. Vår gemensamma regelbok.

Moral - vad du egentligen gör när ingen ser. Din moral. Hur du följer regelboken.

Dubbelmoral - när någon påstår sig följa etiken men inte gör det. Personens moral och etik stämmer inte överens.

Kära politiker, sluta säg etikochmoral. Välj istället det ord ni menar.

Ord som bör förbjudas - Gratis

Har ni hört det i den politiska debatten? Om allt som ska bli gratis?

Vänsterförslag 5 maj 2008:
"Vi tycker att du ska kunna åka gratis med kollektivtrafiken där du bor."

SvD 6 juli 2007:
"Fortfarande gratis museer i Stockholm"

Socialdemokraterna i Halland vill att all sjukvård i Sverige ska vara gratis, 5 juli 2007:
– Det finns ju andra länder där vården är gratis, säger Jana Nilsson (s).

SVT 15 maj 2007:
"Moderat vill ha gratis sjukvård till blodgivare"

Motion Miljöpartiet 2 augusti 2006:
"(...) så föreslår vi inom Miljöpartiet att Piteå Kommun satsar på att införa gratis kollektivtrafik inom kommunen."

Om det nu är möjligt att ordna gratis sjukvård, gratis kultur och gratis transportmedel är det väl en självklarhet att vi borde ha det. Vem kan vara emot nåt sånt? Och varför har vi inte det redan?

Jo, därför att det inte inte finns någon gratis sjukvård eller gratis kollektivtrafik. Sköterskorna och lokförarna ska ha lön, sjukhusen ska byggas och rälsen ska läggas. Och det kostar vanliga, riktiga pengar.

Men när vi samlar in stora belopp skattevägen från vanligt folk och alla vi som betalar inte riktigt vet vart de stora beloppen tar vägen så kan man "hitta" dem och dela ut dem som vinstlotter.

Gratis skymmer sikten
"Gratis kollektivtrafik i Stockholm!" Ja, det kanske kan rädda miljön, tänker du och tycker kravet låter rimligt.

"Gratis sjukvård till studenter!" Ja, studenterna har det inte lätt, tänker jag och håller med.

Men gratis betyder bara att någon annan betalar. Till exempel du och jag. Att använda ordet gratis i politiska debatter är ett fult knep som handlar om att osynliggöra vem man har tänkt sig ska betala. Nog borde vi kunna vara ärligare än så.

Om något är tänkt att skattefinasieras så säg det och ta debatten. Då kanske det inte längre är självklart att vi ska ta skatt till att göra studenters sjukvård "gratis". Kanske ska studenterna ha högre studiebidrag istället? Eller kanske fribeloppet ska höjas? De frågorna kommer inte upp på bordet om "gratis" uppges vara ett alternativ.

Kära politiker, sluta säg gratis, för gratis finns inte. Berätta hur det ska betalas istället.


Förresten - SvD 7 april 2006: "Gratis inträde blev dyr succé". Gratis blev dyrt!? Ooups!

Är vi offer eller hjältar?

Den största skiljelinjen mellan socialism och liberalism går i mina ögon i synen på människan - är hon en kugge i ett stort maskineri eller är hon en egen saga. Behöver medelsvensken stöd av staten eller är han sin egen lyckas smed? Tillspetsat - är de flesta av oss offer eller hjältar?

Partiprogrammen avslöjar synen
I vanlig ordning intresserar jag mig för hur partierna formulerar sig i partiprogrammen. Där finns inte någon snuttifierad mediabild eller någon personlig twist - där finns partiets gemensamt framarbetade syn på människan och samhället.

Låt oss se hur fyra av våra riksdagspartier inleder sina partiprogram. Vi börjar med två liberala.

Folkpartiet
"Den enskilda människan är liberalismens utgångspunkt. Målet är hennes frihet och livschanser. Vi har alla vår egen personlighet och våra drömmar om framtiden. Vi är utrustade med förnuft, känsla, samvete, förmåga att ta ansvar och att utvecklas. Oavsett bakgrund, begåvning, fysisk och mental styrka måste alla människor få många livschanser, många möjligheter att växa och utvecklas.

Även om varje människa är unik, så förenas vi av vissa gemensamma andliga och materiella behov. Vi har alla rätt till liv, frihet och sökande efter lycka. Samtidigt har vi ansvar för att dessa rättigheter omfattar alla."

Centerpartiet
"Alla människors lika värde och rättigheter är grunden för Centerpartiets politik. Det yttersta målet är att var och en ska kunna växa som människa och ha möjlighet att förverkliga sina drömmar. Ansvar för varandra och för naturen ska vara vägledande när samhället formas.

Det som kännetecknar människan är förmågan att bli något utöver det hon är – att spränga gränser och utvecklas som person och medmänniska. Var och en har rätt att själv avgöra hur hon vill förverkliga sina möjligheter som en självständig, moralisk och skapande varelse. Denna frihet får bara inskränkas av andra människors lika fri- och rättigheter."

Kort analys - Liberaler vill att vi tar hand om oss
Det är ganska tydligt att de två liberala partierna utgår från den enskilda människan i sin syn på världen. Citat som "personlighet och våra drömmar om framtiden" och "utvecklas som person och medmänniska" säger mycket. En liberal tror inte att politiken, staten eller kollektivet vet bättre än människor själva.

Jag tycker det här individperspektivet säger att egoism är OK, förutsatt att det inte drabbar andra. Och att liberaler har en i grunden positiv men självständig syn på människan - vi är alla födda med drömmar inom oss. Ett gott samhälle ska inte i onödan begränsa de drömmarna.

I ett bejakande av människors självständighet och egna drömmar måste det finnas utrymme och acceptans för ovanligheter. När man tänker på "alla har sin dröm" så blir det lätt att man glömmer hur olika de drömmarna kan se ut. En del vill arbeta, andra inte. En del vill ha maximalt med sex, andra en partner för livet. En del är självdestruktiva, andra är hälsoivrare. En del flyr verkligheten med hjälp av droger, andra försöker ändra den verklighet de lever i.

Så var går gränsen för drömmarna och självständigheten? Ja, liberalerna definierar den lite lättvindigt som att "frihet får bara inskränkas av andra människors lika fri- och rättigheter". I själva verket är det nästan omöjligt att uppnå något sådant. Jämför t ex med dagens debatt om kränkningar och diskriminering. Var går gränsen för din nästes fri- och rättigheter? När hon upplevt sig kränkt?


OK, vidare till hur två socialistiska partier inleder partiprogrammen.

Socialdemokraterna
"Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål."

Varje människa ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv och påverka det egna samhället. Frihet handlar både om frihet från yttre tvång och förtryck, hunger, okunnighet och fruktan för framtiden och om frihet till delaktighet och medbestämmande,till egen utveckling, trygg gemenskap och möjlighet att styra sitt liv och välja sin framtid."

Vänsterpartiet
"I alla tider har människor drömt om och kämpat för en värld där ingen behöver gå hungrig, en värld utan förtryck och utan krig. Ropen på bröd, frihet och fred ekar genom historien.

Förutsättningarna att förverkliga drömmarna har aldrig varit större än i dag. Alla skulle kunna ha tillräckligt med mat, rent vatten, bostad, utbildning och hälsovård. Ändå svälter tiotusentals barn ihjäl varje dag. Människor hålls nere i fattigdom och förnedring. Kvinnor utnyttjas och förtrycks i en könsbestämd maktstruktur som genomsyrar allt och alla."

Kort analys - Socialisterna vill ta hand om oss
I Socialdemokraternas program är det glasklart - de utgår från samhället, inte den enskilda människan. Samhället ska formas och samhället ska vara solidariskt. Mänskligheten är i socialismens ögon mer av en organism uppbygd av människor som celler.

I båda programmen syns också tydligt vad socialismen vill att samhället, kollektivet ska lösa. Det ska betvinga alla hot som svält, förtryck, tvång, krig och förnedring.

Jag tycker kollektivperspektivet är intressant. Visst är väl människan mer än summan av alla individer? Tillsammans har vi åstadkommit mycket bra, och mycket dåligt. Våra behov av social samvaro och social bekräftelse tycker jag talar för det finns viktiga frågor som berör många människor i grupp. No man is an island.

Men att synen på oss som ett kollektiv måste gå hand i hand med en syn på oss som offer accepterar jag inte. Varför måste kollektivet primärt skapas för att möta hot och hjälpa offer?

Nästan var jag än möter Socialdemokrater och Vänsterpartister så står de upp för de svaga i samhället, offren. Det har gett partierna en gloria av godhet som sitter grundmurad hos svenskarna - vänstern är snäll. I debatten ser man det i resonemang om "de små i samhället", "under- och arbetarklass" för att inte tala om Aftonbadets kampanj "Det nya hårda Sverige" där förlorare på regeringens politik radas upp vecka efter vecka.

Det finns riktiga offer
Ett modernt samhälle är förstås inte tomt på offer. Brottsoffer, personer med genetiska sjukdomar eller människor i drogberoende är det synd om på riktigt, och jag står för att vi med skattemedel gör vårt bästa för dem. Utan att se ner på dem eller beklaga oss. Det handlar om ett erkännande av livets nyckfullhet.

Men man vinner inga val på röster från de riktigt sjuka, missbrukarna och brottsoffren. Man måste ha mer än hälften av folket med sig. Det är det som är socialismens dilemma - de måste se minst hälften av oss som vinnare på ett socialistiskt system. Alltså måste hälften av oss vara beroende av stöd och hjälp i livet. Hälften av oss måste vara offer.

Vänstern är inte snäll
Kan det vara så? Att en majoritet i vårt land har det dåligt och inte får en vettig chans i livet? Att ropen på bröd, frihet och fred ekar även i vårt land? Att svensken i gemen är ett offer för några fås framgång och girighet och skulle duka under utan den snälla socialismen?

Nej. Jag köper inte socialismens tro på att hälften av svenskarna inte skulle klara sig utan en jättestor offentlig sektor, bidragssystem, reglerad hyresmarknad och statliga monopol. Och jag köper definitivt inte att en sådan människosyn är snäll.

Vi är i grunden hjältar, inte offer!


Referenser (pdf:er)
Folkpartiets partiprogram
Centerns idéprogram
Socialdemokraternas partiprogram
Vänsterpartiets partiprogram