måndag 12 januari 2009

Make Me Feel Important

Everyone has an invisible sign hanging from their neck saying, 'Make me feel important.' Never forget this message when working with people.

Orden kommer från Mary Kay Ash. En av USAs största entreprenörer, en affärskvinna som höll Den gyllene regeln som sin ledstjärna -- "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."

Är vi egoister allihop?
Make me feel important. Skylten hänger om min hals och om din hals. Vi vill vara där vi känner oss behövda. I valet av partner. På jobbet. I kompisgänget.

En del missar poängen och ser hela fenomenet som egoism. Sån där mörk, parasitisk egoism som bara kallhamrade kapitalister och kriminella uppvisar. De tror att 'Make me feel important' också innebär motsatsen -- att alla andra ska göras betydelselösa. Det är inte sant. Uttrycket säger bara att du och jag vill betyda något och att en stor del av vår tid upptas av den viljan.

Där hittar vi förklaringen till vår karriärssträvan, nördarnas drivkraft, intresset för att bli kändis och inte minst viljan att skaffa barn. För aldrig är människan så viktig som för sina barn. They make you feel important.

John är viktig
Jag är viktig. För cirka ett halvår sen började jag lägga ut min egen musik på nätet. En jätteviktig grej för mig. Jag var nervös. Hur skulle den tas emot? Vilken låt var bäst?

Jag mejlade alla jag känner. "Nu är min musik här. Gud, vad ni måste ha väntat!" Men det kom ingen översvallande reaktion. Jag har kompisar och gamla flickvänner som fortfarande inte lyssnat på en enda låt. Trots påminnelser. De har inte ens tre minuter över för mig och min musik. Hur kan de inte bry sig? Jo, för att de håller på med något mycket viktigare -- sina egna liv.

Mänsklighetens fundament
Jag tror viljan att vara viktig och behövd är ett av mänsklighetens fundament. Vi är miljarder unika människor, alla värda vår tid på jorden, alla värda att uppmärksammas. Ingen stat eller organisation kan ge uppmärksamhet åt alla. Därför är vi självupptagna. Vi tycker att våra egna liv är superviktiga. Våra närmaste vänner och vår familj inkluderas i den där sfären och utgör små egna solsystem.

Som exempelvis igår när jag var ute och sprang med Team Stockholm Marathon. Vi var en grupp på ca 50 personer som sprang ihop. Eller nej, vi sprang inte ihop utan samtidigt och i grupp. Jag tittade på vad de andra gjorde. De studerade sina egna fötter med de nya löparskorna, pratade om sig själva med någon annan i gruppen och hade i allmänhet full fokus på sig själva och sin löpning.

Sökandet efter lyckan
Fjärde juli 1776 skrev Thomas Jefferson i USAs självständighetsförklaring:

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.

Alla har rätt att söka lyckan. Jag tycker det är så vackert att jag har nästan börjat gråta när jag har tänkt på det. USA är faktiskt ensamma om att ha den rätten i sin grundlag. Ett erkännande av att vi människor har våra egna drömmar och att ingen stat eller organisation kan veta bättre än du själv om vad som är viktigt för dig.

En bekant bad mig dock läsa in mig mer på övergreppen mot indianerna innan jag tolkade in för mycket i "all men". Tanken var nog större än verkligheten.

Liberalismens kärna
Orden om varje människas rätt att söka lyckan antas vara inspirerade av filosofen och liberalisten John Locke. De ligger i min mening mycket nära liberalismens kärna.

I de stora drömmarna såväl som de små finns meningen med livet. Att få chansen att leva sin dröm, eller åtminstone sträva efter den, det är betydelsen av frihet. Din dröm skiljer dig från alla andra människor på jorden. Därför är det vårt gemensamma ansvar att låta så många som möjligt söka sin lycka.

Make me feel important.

4 kommentarer:

Hasse sa...

Det du skriver om är mycket viktigt. Du är en förebild.

Hasse sa...

Avsnittet om egoism är särskilt intressant. Missuppfattningen att alla andra ska göras betydelselösa tror jag är en förlängning av jantelagen. Borde det inte istället vara så att om du gör en cool/bra/viktig sak kunde vi andra bli inspirerade att göra något bra själva?

Det kan nog också vara viktigt att skilja handlingar från egenskaper. Ibland kan jag ha känslan av att den rådande människosynen ger att människor ÄR viktiga/oviktiga istället för att de GÖR viktiga/oviktiga saker.

John Wilander sa...

Din första kommentar var fyndig, Hasse. Jag väljer att tolka den positivt - tack. :)

Ja, det där med att alla andra är dåliga för att någon är bra leder ju in på diskussionen om att ett plus ett faktiskt kan bli tre. Jordbrukaren och bagaren kan åstadkomma mer än de två var för sig.

I de flesta fall tjänar ju jag på att andra satsar på att bli omtyckta och respekterade. De kanske startar ett företag som tillverkar något jag behöver, blir grymma musiker eller forskar fram en lösning på något världsproblem.

Hasse sa...

Min första kommentar var uppriktig.

Jag tycker att det här är ett ämne som behöver dryftas mer. Det har skrivits en del om att vi lever i en individualistisk tid där självförverkligandet är överordnat intresset för andra. Ditt resonemang om flera plus och resonemanget efter det är lysande exempel på hur individers förmåga och självförverkligande gagnar medmänniskorna.

Eventuellt bär tv-program som Idol en del av skulden för det utbredda tankefelet att någons skicklighet utesluter andras förmågor - "Vadå, du kan väl aldrig bli lika bra som X?!". Felet är att jämföra med X. Varför ska någon annan uttrycka X:s sång? Jag kan bli lika bra som X på att förmedla det som _jag_ själv står för, men aldrig det som X står för.